Livet i havskogen

Adressändring

2007-10-18T21:09:00.000+02:00

Jag har flyttat hit.

Hej då.

På återseende

2007-10-08T22:22:00.001+02:00

Långväga gäster

2007-09-24T19:31:00.000+02:00

I helgen har vi haft besök av familjen Nyström/Ahlmark, med sonen, Edvard i spetsen. Det är ju alltid roligt att få besök, speciellt när besökarna kanske inte är här uppe i fjällen sådär ofta, eller som i det här fallet då det var första gången Jenny och Lars besökte oss sen vi flyttade till Abisko. För Edvards del var det första gången han hälsade på oss, och han var på sitt allra bästa humör. Med en drygt ett år gammal grabb på besök blir det ju en hel del liv och rörelse, och om ni frågar Sushi tror jag att han kommer att säga att helgen var sådär. Han spenderade en stor del av tiden antingen ute eller undangömd på övervåningen.

Under helgen blev det några enklare fjällvandringar, bland annat ner från Nuolja. På lördagen tog vi linbanan upp till Nuoljas toppstation där vi käkade lunch och tog det lugnt, för att sen ta en promenad ner. Vi har även under helgen hunnit med några sköna middagar, bland annat hemlagad pizza, älggryta, och på lördagskvällen, avslutningsbuffé på turiststationen. Efter lördagsmiddagen lyckades vi även klämma in ett barbesök i turistens storstuga, där gäster, personal, och allmänt löst folk härjade lös till traktens stora fixstjärna, Pekka Power. Vi tyckte dock nästan att det var mer intressant att hålla koll på babywatchern.

(Fler bilder finns här.)

En perfekt dag

2007-09-16T11:30:00.000+02:00

Heliskiing i 30 cm pudersnö, flugfiske i i vidunderlig höstmiljö, eller golfspel i midnattssol. Visst, i all ära, men en dag som denna, då det regnar och blåser ute, hösten känns mer och mer definitiv, och, ärligt talat, man är en aning bakfull, tja, då finns det få grejor som kan vara bättre en hel dag i soffan framför Solheim Cup. En hel dag!

Vi hade inofficiell avslutningsfest igår i Björkis, och om jag inte missminner mig tror jag att klockan var närmare tre innan jag var i säng. På något sätt lyckades jag dock med konststycket att ta mig upp i morse för att följa de sista hålen av gårdagens uppskjutna bästbollar, och i skrivande stund har dagens singelmatcher precis kommit igång.

Såna här söndagar, där dåligt väder verkligen legitimerar en hel dags seriöst soffliggande, kan jag rätt ofta komma på mig själv att innerst inne gå och längta efter. Och ibland slår ju drömmar faktiskt in.

Släktträff

2007-09-12T17:36:00.000+02:00

I helgen fick vi storfrämmande här uppe, nämligen min faster och ingifta farbror, mina två kusiner, deras respektive, och sist och minst, deras barn. Allt som allt 10 personer. Efter lite mer eller mindre säkra beräkningar kom vi fram till att det nog var en sisådär tio-femton år sen jag och min faster, farbror, och mina kusiner träffades allihop. Det var med andra ord verkligen på tiden.

Som sig bör när en sån här stor skara människor i varierande ålderskategori träffas under några dagar resulterade det hela i ett relativt stort spektakel där någon form av planering och struktur var svår att riktigt få till. Fullt förståeligt blir det ju en hel del kompromisser när så många små och stora viljor drar åt alla möjliga håll och kanter, men så här i efterhand måste jag säga att det hela gick rätt bra. Vädret var som det brukar vara här uppe vid den här tiden, växlande, men aldrig så dåligt som det mycket väl kan vara. Jag skulle kunna gissa att de nog hann med att se och göra ungefär hälften av vad vi och de kanske tänkt, vilket jag måste säga är ganska bra gjort.

Golfspelare som vi alla är var en släktfejd på golfbanan inplanerad, och den hanns med. Redan
nu är nästa fejd inplanerad, och den kommer att gå av stapeln i deras hood, nämligen Gävle. När är inte bestämt, men vi får verkligen hoppas att det inte dröjer lika länge som sist.

En höstdag

2007-09-02T17:42:00.000+02:00

Sen tidigare hade vi bestämt att vi på lördagen skulle åka till den nyligen hemkomna Robert, och hans stuga i Stordalen. Robert är en sjukt skön snubbe som vi har lärt känna genom våra vänner Malin och Magnus. Han arbetar som styrman på olika fraktfartyg, och är när han jobbar därför borta några månader åt gången. Nyligen hemkommen från ett nätt litet arbetspass på sisådär fyra månader begav han sig illa kvickt till sin stuga, och vi hängde med.

Väl på plats packade vi in lite stuff i stugan, begav oss mot båtplatsen, och efter lite motorstrul kunde vi hoppa i båten och bege oss över Torne träsk. För min del var det faktiskt första gången jag åkte över till andra sidan under sommaren. Det är en jäkla skillnad där, både på väder och natur. I och med att soltimmarna där är betydligt fler än vad de är på vår sida av träsket är växtligheten betydligt större. Här finns det till exempel riktiga björkar, och inte de där pygmévarianterna som omger oss här. Då förstår ni vilket fantastiskt ställe vi pratar om.

Målet med resan dit var först och främst att bara få komma ut i naturen och ta det lugnt, men Magnus och Robban hade givetvis tagit med sig hela vapenarsenalen då ripjakten är i full gång här uppe. Magnus sidekick Rider var taggad till tusen, och letade reda på ett gäng ripor och lyckades få till några fina stånd, men den här gången blev det dock bara en fågel som fick följa med hem. Som sig bör spenderade vi givetvis också en bra stund vid elden med att steka suovas, fika, och bara njuta av tillvaron, vilket jag personligen tycker är själva kärnan med att vara ute på fjället.

Tillbaka i stugan i Stordalen igen lade vi om upplägget till kräftskiva, med alla tänkbara tillbehör. Det slår mig varje gång jag äter kräftor vilket jäkla arbete det egentligen är, speciellt med tanke på att det faktiskt bara är en dålig ursäkt för att få dricka mer eller mindre okristliga mängder öl och snaps. Hur som helst, trevligt var det dock, och efter den rätt sena middagen droppade de kvinnliga deltagarna av. Resterande middagsgäster, undertecknad inräknad, fortsatte kvällen med en flaska whiskey, bryggseglandes. Med andra ord, vi gick ner till bryggan, satte oss i den förtöjda båten, och drack sprit, tittade på norrskenet, och diskuterade allt från baby-Johnson till kvinnliga stuvare i Valencia. En i mina ögon jäkligt schysst avslutning på en perfekt höstdag i fjällen.

(Fler bilder finns här.)

Ett hån mot oss alla

2007-08-23T21:23:00.000+02:00

Givetvis håller inte (kd) med mig, men år 2007, i en modern demokrati, är det fan i mig ett hån att vi fortfarande har en filmcensur här i Sverige. Att vi dessutom pratar om världens äldsta censur, med över 100 år på nacken, gör ju inte saken bättre. Man får ju dock hopp när en kvinna som Gunnel Arrbäck, numera före detta direktör för Statens biografbyrå, går ut och ifrågasätter sin gamla arbetsplats och dess plats i dagens mediasamhälle.

Personligen anser jag att det är min, din, och alla andras rättighet att faktiskt köpa en biobiljett och en hink med popcorn, glida ner i en biofåtölj, och sedan se folk hängas upp på köttkrokar, få borrmaskiner nerkörda i halsen, och huvuden krossade i skruvstäd. Ingen ska ha rätten att komma och säga att jag inte får se såna "förråande" bilder, och ingen ska definitivt ha rätten att klippa ur dessa bilder ur det konstverk som en film faktiskt är, vare sig den är regisserad av Ingmar Bergman eller Eli Roth. Att de pysslar med sånt i diktaturer runt om i världen är rent ut sagt förjävligt, men att en sådan myndighet, även om den praktiskt inte längre ingriper, ens existerar i dagens Sverige är oacceptabelt.

Renlighet är en dygd

2007-08-23T21:09:00.000+02:00

Som ni kanske vet vid det här laget så genomgår jag ju så smått en metamorfos i september varje år. Det är då jag tar steget från säsongsarbetare till hemmaman. I år kommer denna oundvikliga förvandling inte att äga rum förrän i slutet av september, men jag känner redan att det börjar närma sig.

Igår dammsög jag nämligen hela huset, skurade toaletten, tvättade, och ikväll har jag städat bilen. Något är på gång. Sån här pepp var det länge sen jag kände, och jag är nästan helt säker på att det beror på att hösten är i antågande. Det är som om mitt undermedvetna redan har börjat anpassa sig med vetskapen om att jag snart påbörjar mitt nya liv.

Farbror Niklas

2007-08-22T22:46:00.000+02:00

I fredags lämnade vi Abisko för några dagar på Österlen. Anledningen var att min bror skulle gifta sig med sin Sara. Hela familjen var så klart på plats, liksom släkt och vänner från i princip hela Sverige. Det var jäkligt skoj att träffa folk som vi inte har sett sen vi flyttade från Lund, men även släkt från Jonas sida av familjen som jag aldrig har träffat tidigare. Sen Jonas hookade upp med Sara har vi tyvärr bara haft möjligheten att träffas tre gånger, inklusive den här helgen, vilket är på tok för lite. Även om den här helgen var rätt hektisk, av naturliga skäl, var det dock skönt att få träffa dem båda under i alla fall några dagar. De verkar väldigt kära, och de var jättefina tillsammans.

Under helgen brejkade de även nyheten att de till våren ska få tillskott i familjen, vilket innebär att jag lämnade Skåne i måndags som framtida farbror. Inte dåligt, va? Farbrorn måste ju vara den ultimata medlemmen i en familj. Jag menar, snubben som kommer på besök några gånger om året med presenter och en jäkla massa dåligt inflytande. Ungarna älskar honom, medan föräldrarna snabbt ångrar att de bjöd in honom över huvud taget. Vi får väl se hur jag kommer att tackla hela den där biten.

Väl tillbaka mot norr igen hade piloten mellan Stockholm och Kiruna vänligheten att berätta att det minsann var hela +8'C i Kiruna. Hösten hade med andra ord fått ytterligare grepp om tillvaron här uppe. Jag klagar dock inte, men det skulle ju vara en lögn att säga att det inte blev en nätt kontrast att spendera helgen i ett soligt och fint Kivik, och sen komma tillbaka till ett Abisko som snart är klätt i höstskrud.

På väg

2007-08-17T16:51:00.000+02:00

Det känns som om jag har nämnt det här förut, men jag är inte riktigt säker. Whatever. Jag gillar i alla fall verkligen att befinna mig på flygplatser. Det kanske är svårt att tro efter mitt hatinlägg här efter att vi kommit hem från NYC, men det är bara SAS jag hatar över allt annat här i världen, inte flygplatserna i sig.

Jag gillar vibben av att människor är på väg nånstans, att de gör nånting. De reser till nåt, flyr från nåt, söker efter nåt, glömmer nåt. I skrivande stund sitter jag på ett av alla Arlandas caféer, trådlöst uppkopplad. Erica är inne i city på ett möte, medan jag dricker kaffe, skriver det här inlägget, lyssnar på musik, och laddar ner en film. Runt omkring mig gör många förmodligen exakt samma sak, medan andra oroar sig för förseningar, letar boardingpass, och bokar om anslutningsflyg. Andra läser pocketar, försöker hålla reda på ungarna, och sitter i telefonmöten.

I love it.

Taken By Trees - "Too Young (TTA Remix)"

2007-08-17T11:05:00.000+02:00

Victoria Bergsman tillsammans med Eric och Henning i The Tough Alliance. Så bra. A little something, something att njuta av i helgen.

Bröllop

2007-08-17T11:02:00.000+02:00

Okej, kostymen är nedpackad, skorna putsade, talet skrivet, och champagnen välkyld. Nu drar vi och ser till att Jonas och Sara blir man och hustru.

Ljus lager

2007-08-14T17:04:00.001+02:00

Världens kanske bästa öl finns nu på ett Systembolag nära dig. Blaskigt is the new black.

Årets singel?

2007-08-13T20:52:00.000+02:00

Så nådde då Kleerup och Robyn äntligen förstaplatsen på den engelska singellistan med "With Every Heartbeat", och det var väl för väl. Det är ju ändå en av årets absolut finaste låtar.

Höstvibbar

2007-08-13T17:38:00.000+02:00

Igår kväll tittade jag ut genom fönstret i vardagsrummet och upptäckte till min förvåning att det var svinmörkt ute. Det har som inte riktigt slagit mig än att nu är det fasen höst igen. Jag vet inte riktigt hur jag kunde missa det, jag menar, halva augusti har ju snart passerat.

Jag måste dock säga att jag verkligen gillar hösten, speciellt här uppe i fjällen. Naturen här uppe blir verkligen helt magisk under hösten, och de där dagarna då solen skiner, morgnarna är klara och kalla, och man äntligen får klä på sig utan att behöva svettas, tja, de är helt fantastiska.

Sen måste jag säga att hösten för min del kommer med en lite mer skön och avslappnad vibb som lätt glöms bort under sommaren och fint-väder-måste-vara-ute-hitta-på-kul-grejor-umgås-med-alla-ta-vara-på-dagarna-hetsen. Nu blir det snart legalt igen att sitta hemma på kvällarna med en hårdkokt kriminalroman eller något guldkorn ur årets nya skörd av tv-serier.

Men, vi är ju inte riktigt där än. Än finns det några rödingar som jag ska göra mitt yttersta för att fånga, golfbanan blir bara bättre för var dag som går, och snart kommer Rob The Boss hem igen, vilket lär innebära någon form av boy camp. Kan mycket väl bli freaky.

Powerwalk

2007-08-12T18:02:00.000+02:00

I skrivande stund pågår Fjällräven Classic, ett fjällvandringslopp mellan Nikkaluokta och Abisko längs efter Kungsleden. En promenad på sisådär 110 km. Första starten gick igår förmiddag, och redan igår kväll dök det första paret upp. Efter dryga 13 timmar! 11 mil på 13 timmar! 13 timmar! Förstår ni exakt hur insane det är? Helt galet, men fruktansvärt imponerande.

Den senaste färden

2007-08-12T17:30:00.000+02:00

Jag har under min livstid spenderat alldeles för lite tid på vattnet, betydligt mycket mindre än vad jag skulle ha velat. Paddlat har jag i princip aldrig gjort, vilket är en ren tragedi. Första gången var egentligen härom året då vi i Björkis på en kick-off drog till Jukkasjärvi och raftade oss ner för Torneälven.

Förra söndagen var det dock dags igen. Då packade jag, Magnus, Svante, och Kalle ihop vårat pick och pack i en helikopter och flög upp efter Rautasälven för några dagars fiske och paddling ner för älven. Det här med att flyga helikopter ut i naturen är ju här uppe i fjällen en inte helt infektionsfri diskussion, vilken jag inte tänker bege mig in i. Jag kan bara konstatera att det är fruktansvärt skönt och smidigt.

Vår plan var väldigt enkel - under några dagar skulle vi paddla oss ner för Rautasälven till de fiskeställen som intresserade oss, och i slutändan komma hela vägen tillbaka till vägen och civilisationen. Att färdas ner för en älv i en gummibåt är verkligen helt fantastiskt då man tar sig fram för egen maskin, men ändå kan utnyttja naturens krafter. Samtidigt som det kan gå smidigt och relativt fort kan ju en forsfärd även erbjuda en hel del adrenalinfyllda moment. Det gjorde vår resa.

Jag orkar inte gå in på några detaljer, men om vi säger så här: det hade kunnat gå riktigt illa. Nu gjorde det ju inte det, vilket vi alla är väldigt tacksamma för, men hela situationen var nog lite mer allvarlig än vad vi i just det ögonblicket insåg. Grejen är dock att en sådan situation som vi hamnade i är ju själva anledningen till att en forsfärd kan vara en sådan adrenalinkick, precis som när det gäller till exempel skid- eller snowboardåkning. Är det inte lite farligt är det ju inte lika kul. Så enkelt är det ju bara.

Nu när allt gick bra kan man ju såhär i efterhand skratta åt det, eller för den delen blogga om det. Hade det gått åt skogen hade ju vår resa sett helt annorlunda ut, men nu blev den riktigt lyckad. Ett gäng sköna snubbar, storslagen natur, fint väder, och en hel del fisk. Och som grädde på moset nån flaska whiskey. Svårare behöver det inte vara.

Det gamla gardet

2007-07-31T19:00:00.001+02:00

Igår lämnade ytterligare en av filmvärldens största oss, nämligen Michelangelo Antonioni. Precis som vår egen Bergman var han extremt inflytelserik och hyllad under sin karriär, och regisserade ett flertal klassiska filmer så som trilogin L'Avventura, La Notte, och L'Eclisse, men även filmer som Blow Up och Zabriskie Point. Filmer av den typ som helt enkelt inte görs längre.

Filmhistoriens störste?

2007-07-30T20:36:00.000+02:00

Tja, kanske. Det finns i alla få regissörer som varit lika inflytelserika och hyllade genom åren som Bergman. Här i Sverige har vi ju än idag inte riktigt förstått hur stor han egentligen var, men som sig brukar lär väl dagens nyhet om hans död för en tid öka intresset kring honom och hans livsverk.

Själv måste jag säga att jag har sett alldeles för få av hans filmer, men hur komplexa och svåra de än är att ta till sig är det svårt att inte drabbas av dem när man väl ser dem. Den närmaste tiden lär ju SVT visa hans bästa och viktigaste filmer, och om jag får komma med några tips skulle jag rekommendera Sommaren med Monika, Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet, Smultronstället, Persona, och inte minst den monumentala Fanny och Alexander. Filmkonst när den är som allra störst.

PDOL! Fo shizzle, ma nizzle!

2007-07-28T22:13:00.000+02:00

Det var ett bra tag sen jag senast besökte Piteås egen stadsfestival, Piteå dansar och ler. Inte för att jag inte vill, eller så, utan helt enkelt därför att jag sen jag började jobba här uppe i Björkis aldrig haft tid. Vi har nämligen en så kallad KM-vecka här uppe varje år, och den sammanfaller alltid med PDOL.

KM-veckan är helt enkelt den vecka då Björkliden GK anordnar sitt klubbmästerskap. BjGK har ju som ni säkert förstar sin bana här uppe, men själva klubben och kansliet håller till nere i Bromma. Den större delen av Björkliden GK:s medlemmar är också stockholmare, och varje år sätter sig ett gäng av klubbens eldsjälar på tåget norrut för att spela golf i de svenska fjällen, och samtidigt under en veckas tid besanna alla de fördomar som stockholmare kan tänkas ha hängande över sig.

För tillfället har jag och min kollega Magnus alltså en hel del att göra för att golfbanan ska vara i så bra skick som möjligt, vilket inte alltid är helt lätt då man befinner sig en bra bit norr om polcirkeln... Hur som helst jobbar vi just nu rätt mycket, och det blir en hel del radiolyssnande när man sitter där på gräsklipparen. Idag var till exempel Sommartoppen på besök på PDOL, och då inträffade en rätt kul grej. Under programmets gång dök nämligen allas vår Robinson-Klas upp. Eller, förlåt, K-Laz menar jag förstås. I sådana här sammanhang benämner sig ju den gamla Lulewhiggern gärna med sitt ghettoalias. Anledningen till hans medverkan var för att idag lära den samlade Piteåpubliken allt man behöver veta om den nya svenska hip hop-scenen, och under sitt inslag droppade han namn som Max Peezay, Cari Lekebusch, och Basutbudet. Jag ser framför mig hur alla kids, pensionärer, och norska husvagnsturister som samlats framför Sommartoppens scen nickade igenkännande och flashade gangsigns när K-Laz pratade om baslinjer och grime. Jag gissar att det i sammanhanget var ett väldigt uppskattat inslag.

Mina vänner deluxe

2007-07-25T23:34:00.001+02:00

Jag har aldrig riktigt hakat på det här med communities, typ Lunarstorm och alla andra digitala versioner av de klassiska Mina vänner-böckerna, men nu har jag provat på det här med Facebook. Fram till igår hade jag aldrig ens hört talas om detta fenomen, som tydligen alla pysslar med. Tja, i alla fall i runda slängar 30 miljoner människor enligt vad jag har googlat mig till.

Hur som helst, jag är grymt skeptisk till vad jag egentligen ska få ut av det här. Kontakt med folk från back in the day, säger ni? Visst, men det brukar man ju få över en drink på juldagen också, och det känns ofta ganska lagom. Jag ska dock ge det ett försök, men har jag inte stött på en ny kompis eller fått ett skamligt förslag inom en månad ger jag upp.

Golfpremiär

2007-07-23T15:01:00.000+02:00

Sådärja, då var årets första golfrunda avklarad. Jag ska väl inte komma och påstå att det gick speciellt bra. Vid närmare eftertanke bör jag nog erkänna att det gick riktigt dåligt, precis som säsongens första runda brukar göra. Jag är nämligen allt som oftast extremt ringrostig under mina första golfrundor, vilket jag kan tycka är lite underligt då det här med golf vid det här laget borde sitta i ryggmärgen, precis som att cykla och åka skidor. Men, efter drygt 20 års golfspelande så är det fortfarande något som inte riktigt stämmer de första gångerna. Kanske är det bara som så att jag inte är bättre. Tja, förmodligen.

Yttrandefrihet och valfrihet

2007-07-23T01:32:00.000+02:00

I Lenas hej då-inlägg på sin blogg ifrågasätter hon det här med "anonym envägskommunikation", vilket jag måste säga är en högst relevant fråga. Varför sitter du och jag och 300 miljarder andra människor och lägger ut bits and pieces av våra torftiga liv på internet till allmän beskådan? Och, än mer intressant, varför sitter du och jag och 300 miljarder andra människor och läser om andra människors torftiga liv när vi istället skulle kunna vara ute och smörja cykelkedjan, betala tv-licensen, eller koka sylt? Alltså, jag bara undrar för själv har jag verkligen inget vettigt svar på någon av frågorna.

Men, jag måste dock säga att själv är jag verkligen pro-anonym-envägskommunikation. Visst är det kul när någon ibland lämnar en kommentar, men för mig spelar det egentligen ingen roll. Anledningen till att jag började blogga var nog att jag egentligen är rätt dålig på att höra av mig på de traditionella visen, det vill säga via typ telefon och mail. Blogga däremot passar mig betydligt bättre då jag själv kan bestämma när jag vill berätta nåt. Sen är det ju upp till alla er andra att läsa, om ni överhuvudtaget är intresserade av vad jag har att säga. Ibland läser ni säkert inte vad jag skrivit, ibland gör ni det, och ibland kanske ni till och med svarar i någon form. Hur smidigt som helst.

Detta hindrar ju dock inte mig från att drabbas av angst när jag inte hört av mig på ett tag. Egentligen är det ju snudd på värre när jag inte skrivit ett nytt inlägg på ett tag än när jag inte har ringt någon av er på länge. Det känns ju kasst när man inte har hört av sig till någon på länge, men när man inte har bloggat känns det ju som om man har negligerat ett helt gäng med människor på en och samma gång.

Så, visst finns även stressen och det dåliga samvetet närvarande även här ute i cyberspace, och ännu värre kan det ju bli när man själv börjar fundera över innehållet på sin blogg. Jag menar, ta mig som exempel. Jag bor i de svenska fjällen, Europas sista vildmark, men vad sitter jag och skriver om? Jo, mp3-bloggar och Transformers. Jag har ofta en gnagande känsla inom mig av att jag borde nämna exempelvis fjällkvanne och långfärdsskridskor oftare här på bloggen än ovan nämnda ämnen.

Men, så slår det mig - det är ju min blogg. Min enkelriktade form av kommunikation. Jag kan ju faktiskt skriva om precis vad jag vill här, och, vad som är ännu finare är att ni kan ju när ni vill faktiskt strunta i att läsa vad jag har skrivit.

Hemma sjuk

2007-07-18T22:08:00.000+02:00

Efter lite pyssel här hemma igår kväll blev det mycket riktigt drygt två timmar flaggviftande actionepos i form av Transformers. Jag vet inte om det berodde på filmen att jag senare under natten började må jäkligt dåligt och nästan blev helt utan nattsömn, men det skulle inte förvåna mig om det var någon form av åksjuka jag drabbades av, för satan vilken åktur Michael Bay bjuder på. Som vanligt pratar vi svindyr, superslick mastodontaction, där produktplaceringar till värdet av mindre länders BNP exploderar till höger och vänster mest hela tiden. Vad som dock är så speciellt just här är hur makalöst öververkligt allt ser ut. De senaste årens 3D-animerade actionfilmer ser ju fasen ut som dockteater i jämförelse. Jag var helt svettig när filmen var över, och jag måste säga att jag älskade varenda sekund.

Rätt medtagen av nattens magsjuka stannade jag hemma idag, och spenderade större delen av förmiddagen sovandes. Resten av dagen har jag försökt beta av lite liggande tidningar, böcker, och filmer, och alldeles nyss såg jag David Finchers senaste seriemördarfilm, Zodiac, den totala motsatsen till Bays film. Visst, Zodiac är också snuskigt snygg, men inte på samma reklamfilmsaktiga vis. Här är allt så realistiskt och genuint att man ibland faktiskt får för sig att det är en film från 1969 man kollar på. Och om någon av er tror att det är en ny Seven det handlar om kan ni tänka om. Här pratar vi typ 10% mord och 90% män i polisonger, skjortor med stora slag och rutiga kavajer som pratar, grälar, funderar, idisslar, bollar teorier, och dricker kaffe. Ännu en gång var jag helt svettig när filmens eftertexter började rulla, och jag måste säga att jag den här gången älskade varenda sekund ännu mer. En av årets i särklass bästa filmer.

En ren och skär stöld

2007-07-17T20:46:00.000+02:00

De här snodde jag från Soffan. Punkrock!

1. När gick du upp idag? Klockan 07.40.

2. Diamanter eller pärlor? iPod.

3. Senaste filmen du såg på bio? Det här vågar jag sätta Sushi på att ni aldrig, aldrig någonsin trodde att jag skulle säga, men jag minns faktiskt inte. Jag skäms.

4. Favorit-TV-program? Just i detta nu måste jag säga The Sopranos, men frågar ni mig imorgon kan det mycket väl bli ett annat svar.

5. Vad åt du till frukost? En latte.

6. Vad är ditt mellannamn? Jag har inget.

7. Vad är din favoritmat? Löjrom.

8. Vilken mat gillar du inte? Oliver.

9. Favoritchips? OLW:s dill och gräslök.

10. Vilken är din favorit-CD för tillfället? Justice - "†"

11. Vilken bil kör du? Land Rover Freelander.

12. Favoritmacka? En ciabatta med tonfiskröra från Café Cinnamon i Stockholm.

13. Vilka mänskliga karaktärsdrag, kan du bara inte med? Norrmän.

14. Vilka är dina favoritkläder? T-shirts.

15. Om du fick åka vart du ville på semester? Då skulle jag ta en road trip över USA.

16. Favoritklädmärke? Volcom.

17. Var vill du dra dig tillbaka? Tänk huset som sonen till Tom Hanks karaktär i Road to Perdition flyr till i slutet av filmen.

18. Favorittid på dagen? Kvällen.

19. Var är du född? Piteå BB.

20. Vilken är din favoritsport att se på? Fotboll.

21. Coca-Cola eller Pepsi? Coca-Cola. Light.

22. Fotboll eller ishockey? Fotboll.

23. Är du en morronmänniska eller nattuggla? Tja, inte det förstnämnda i alla fall.

24. Pedikyr eller manikyr? Gin Tonic.

25. Några spännande nyheter att berätta för oss? Mitt flugspö har gått av.

26. Vad ville du bli när du var liten? Kock.

27. Bästa barndomsminnet? Barn och barn, men första gången jag åkte upp till Riksgränsen väger rätt tungt.

28. Varit i Afrika? Nej.

29. Nånsin rullat in nån i toapapper? Nej.

30. Varit med om en bilolycka? Japp, brorsan blåste in i en lyktstolpe efter timmerleden i Piteå. Det blev sjukt skum stämning i bilen efter det.

31. Favoritdag i veckan? Fredag.

32. Favoritrestaurang? Fortfarande en aning färgad av NYC måste jag säga La Esquina.

33. Favoritblommor? Jag har ärligt talat inga.

34. Favorit-snabbmatsrestaurang? Max. För alltid.

35. Äger du en cykel? Nej, tyvärr.

36. På vilken affär skulle du välja att utöka ditt kreditkort? Apple Store.

37. Läggdags? Någon gång kring midnatt.

38. Senaste personen du delade en middag med? Erica och Jonny. Det blev grillade chorizos på en klipphäll bredvid Benbryteforsen i Piteälven.

39. Vad lyssnar du till just nu? The Tough Alliance - "A New Chance".

40. Favoritfärg? Klarröd, tror jag.

41. Hur många tatueringar har du? Ingen. Fruktansvärt opunkrock.

Ändrade planer, punkrock, och robotar

2007-07-17T19:51:00.000+02:00

Just i detta nu är det här uppe i de svenska fjällen en jäkligt fin sommarkväll, det vill säga strålande sol och nästan ingen blåst. Det är med andra ord perfekt väder för i princip vilken form av uteaktivitet som helst. Jag har hela eftermiddagen funderat över om jag skulle få årets golfpremiär avklarad ikväll, eller om jag ännu en gång skulle packa in vadarna och spöet i bilen och dra iväg och kolla fiskelyckan. För en stund sedan tog jag ett beslut. Jag stannade hemma.

När jag kom hem kände jag plötsligt att jag bara ville vara hemma ikväll och göra typ ingenting. Kvällar som denna kan till och med jag få dåligt samvete över ett sånt beslut, men som den, i teorin och själen i alla fall, punkrockare jag är skiter jag i det. Därför sitter jag nu ute på verandan med Macen i knäet och en latte bredvid mig och skriver detta.

Sen sist har en hel del hänt, och en stor del av dessa händelser utspelades i Piteå under den gångna helgen. Jag och fröken Carlsson packade i fredags kväll in min syster, hennes pojkvän, och Sushi i bilen och körde ner till kusten. Det är nämligen som så att Erica igår gick på sitt yrkesverksamma livs första riktiga semester, och som den lokalpatriot hon är tänker hon spendera tiden med sina nära och kära nere i Piteå. Innan jag igår lämnade henne och stan bakom mig hade vi under helgen hunnit med allt från släktträff och grillfest till fiske i Piteälven och sjukhusbesök. Som vanligt var tiden alldeles för knapp för att hinna med allt och alla, och om det är någon av er som känner sig förbisedd kan jag trösta er med att ni inte är ensamma.

Så, igår tog jag Rovern och styrde norrut. Själv. Jag betade igår av de knappa 50 milen mellan Piteå och Abisko all by myself, vilket jag är rätt stolt över. Först och främst för att det är den längsta sträcka som jag har kört själv sen jag snubblade över mitt körkort, men även för att jag lyckades med detta konststycke utan att tappa körkortet eller för den delen köra ihjäl mig. Något som slog mig under färden var att jag aldrig blev riktigt så trött som man kan bli om man är fler som turas om att köra. Så här i efterhand tror jag att det beror på att jag helt enkelt inte hade någon annan att förlita mig på, och att det bara var att köra och vara glad. Förmodligen är det inte alls på grund av det, men om det är okej för er tänker jag köra på den linjen och frottera mig i min egen lilla egoprestation.

Härnäst tror jag att jag ska ta tag i min packning som jag bokstavligt talat blankt struntade i att ta hand om inatt när jag kom hem. Sen kan det mycket väl bli en hederlig gammal testosteronkick i form av Transformers. Jag har ärligt talat inte mycket för Michael Bay och hans high concept-spektakel, men just idag känner jag faktiskt för att se några miljarder gå upp i rök i snyggast möjliga kameravinklar. Ibland finns det något väldigt renande och förlösande i en lika delar cynisk som hjärndöd klassisk amerikansk blockbuster.

Mycket att stå i

2007-07-09T22:59:00.000+02:00

Får jag bara fråga er en sak? Händer det även er att en hel vecka ibland rasslar iväg utan att ni typ varit hemma och diskat eller lagat mat? Här uppe händer det titt som tätt, och mig veterligen hände det aldrig riktigt på samma sätt när vi bodde under "normala" förhållanden. Förutom under mina dagar på Stockholms filmfestival.

Om jag kortfattat och aningen förenklat skulle beskriva förra veckans aktiviteter skulle det kunna se ut nåt liknande det här:

Måndag: Jobb. Sen en fisketur.
Tisdag: Jobb. Sen en fisketur.
Onsdag: Jobb. Sen jobb.
Torsdag: Jobb. Sen en fisketur.
Fredag: Jobb. Sen jobb.
Lördag: Jobb. Sen middagsbjudning.
Söndag: Ledig. Sen... Typ ingenting.

Ska man analysera det här kan vi väl vara överens om att vi lever ett relativt idéfattigt liv här uppe. Och att det här aldrig hände mig under mina dagar i ickeexil. Jag menar, på måndagen åt jag middag hemma innan jag drog iväg och fiskade. Nästa gång jag satte mig ner vid matbordet, öppnade kylen, eller ställde mig vid diskbänken var på lördagkvällen. Det är i och för sig inte sant. Jag gör ju min latte varje morgon. Men ni förstår säkert min point.

Så här blir det då och då här uppe. Den här gången träffade jag och Erica varann ändå relativt mycket under veckans gång, men det händer ibland att vi springer om varann under några dagars tid och enda gången vi träffas är i olika stadier av sömndruckenhet. Som i Ladyhawk, fat ändå inte, om ni överhuvudtaget minns den? Hur som helst, det är en rätt weird känsla att öppna kylen en dag och inse att all mjölk har gått ut, och att man knappt minns när man tittade in där sist.

Det blev inte så mycket bloggat förra veckan heller. Jag kan dock nämna att jag fortfarande inte fått nån fisk som varit värd att ta upp, att jag är en aning ringrostig när det gäller mina serveringsskills, och att lördagens middag slutade i vedbastun nere vid träsket. Eller rättare sagt i träsket. Två gånger. Och, nej, jag var inte nykter.

Vahettere...

2007-07-01T17:22:00.000+02:00

Ett knappt år efter att den här bloggen såg dagens ljus känns det lite grann som om den drabbats av nån form av regress. Jag tycker att jag då och då skriver inlägg nu för tiden som hänvisar tillbaka till sånt som jag skrev i början av mitt bloggande, och det här inlägget är inget undantag.

Förra hösten skrev jag om det här med att äta och fika när man är ute i naturen, och hur lite lingonris och mossa kan få den mest enkla mat att nå Bon Lloc-höjder. Igår (läs lördag) åkte jag och syrran iväg på en kortare fisketur, fastän väderförutsättningarna inte var de bästa. Ska jag vara helt ärlig var hela turen mest en ursäkt för att komma iväg ut i naturen, kicka igång en eld, och grilla lite korv. "Grilla lite korv" var väl förresten något av en underdrift. Vi gjorde ärligt talat de grymmaste tunnbrödrullarna som serverats i de här trakterna på bra länge. De skulle säkert ha kunnat bli grymma även här hemma i stugan, men det finns inte en chans att de någonsin skulle kunna bli så grymma utan en eld vid en sjö mitt bland de lappländska fjällen. Och lingonris och mossa. No way.

Så, nästa gång ni åker ut i skogen för att typ fiska, jaga, plocka svamp, eller nåt liknande tycker jag att ni skippar kaffet och limpmackorna och istället lägger krutet på en tunnbrödrulle. Ni behöver:

Valfri kryddig korv med jäkligt spejsat namn, typ Kielbaska eller Kolbász
Mjukt tunnbröd, gärna Njalla
Senap
Potatissallad
Bostongurka
Rostad lök

That's it. Tillbehören kan ju givetvis varieras efter smak, men då får ni själva stå för eventuella missöden med slutresultatet. Jag går bara i god för ovan nämnda kombination av ingredienser.

Den är här

2007-06-30T00:06:00.000+02:00

Power to the people

2007-06-29T20:01:00.000+02:00

Plötsligt har en hel arbetsvecka rasslat iväg sen jag sist skrev ett inlägg här på bloggen. Det är bra lustigt hur fort tiden går när man har roligt... Eller nåt.

Hur som helst, veckans hittills största händelse var onsdagens middagsbjudning hemma hos familjen Wää Carlsson Matsson. På aftonens sanslöst genomtänkta och kulinariskt fulländade meny ståtade surströmming. Våra gäster hade helt olika approach till det faktum att det vid middagsbordet faktiskt skulle serveras jäst fisk. Min syster var jäkligt taggad inför middagen, och för att inte tala om Malin som var peppad som få då hon, i alla fall i vuxen ålder, aldrig tidigare hade ätit denna lika ökända som mytomspunna rätt. Magnus valde istället på ett väldigt belevat och väluppfostrat sätt att tacka nej till maten som serverades och samtidigt idiotförklara oss andra.

Som sig bör serverades även en och annan öl och snaps under middagen, som faktiskt skulle kunna kallas för en lite mer kultiverad form av förfest. Det var nämligen som så att senare på kvällen spelade ortens lokala trubadur och livs levande legend, Pekka Power (ett fullständigt briljant artistnamn om ni frågar mig, nästan i samma klass som The Kristet Utseende och Totalt Jävla Mörker), sin "avskedsspelning" inne på turiststationen eftersom han och hans familj nu flyttar ner till Luleå. På plats fanns personal från Abisko, Björkliden, och Riksgränsen, men även lite annat löst folk. Turiststationens gäster sken dock med sin frånvaro, vilket kanske var lika bra. Såna där tillställningar har ju en tendens att bli en aning interna, och framför allt blöta. Den här kvällen visade sig inte vara nåt undantag, och enligt rykten spelade Pekka fortfarande vid halv fem-snåret, men då på en efterfest. Skötsamma som vi alla är hade vi dock vid det laget för länge sen gått hem, druckit ett glas vatten, borstat tänderna, och gått och lagt oss.

Ett lyckat recept

2007-06-24T12:31:00.001+02:00

Egentligen är ju receptet för ett lyckat midsommarfirande inte speciellt komplicerat. Med lite sill, kokt potatis, och några snapsar kommer man en bra bit på vägen, och om solen sen skiner, tja, då är man ju i princip hemma. Svårare än så är det inte. Med detta sagt vill jag ju dock inte på något vis nedvärdera värdparet Ahlmark/Nyström och deras exemplariska setup inför fredagens firande ute på Trundön.

Nubbesalladen var kort sagt grym, snapsutbudet digert, och antalet verandor så pass stort att vi kunde följa den strålande solen var än den befann sig. Lägg till detta lite grillat, lite tårta, lite bastubad, och som pricken över i:et ett midnattsdopp i den helt magiska soluppgången, och årets midsommarafton går inte att summera som något annat än perfekt.

Resten av helgen har egentligen fortsatt i samma avslappnade och sköna spår. Lite mer sill, ett relativt stort antal lästa deckarsidor, en hel del fikande, och så pass bra väder att till och med vi bittra norrlänningar inte kan hitta nåt att klaga på. Det skulle väl i så fall vara att det starka solskenet blänker lite väl mycket i Macens skärm då jag i skrivande stund sitter ute på familjen Carlssons altan. En dag som denna kan dock till med jag stå ut med detta.

Presidentval

2007-06-23T22:09:00.001+02:00

Hade jag fått rösta hade jag lätt röstat på Hillary. Varför? Enbart på grund av hennes nya reklamfilm, en jäkligt corny men ändå rätt skön Sopranos-spoof.

Pers mat

2007-06-22T10:53:00.000+02:00

Är det bara jag, eller känner ni också igen känslan när man verkligen vill förmedla någonting i en text, och i huvudet är texten klockren men i digital form förlorar den all udd whatsoever? Det händer mig nämligen rätt ofta, och det är svinjobbigt när man inte kan sätta fingret på vad det egentligen är man vill ha sagt, eller hur man egentligen ska formulera det.

Som tur är finns det ju människor som är betydligt bättre än en själv på att uttrycka sig, och här på internet är det ju väldigt tacksamt att både stjäla och länka. I det här fallet tänkte jag göra det sistnämnda, nämligen länka hit, till ytterligare en briljant iakttagelse från boysen på Weird Science. Jag trodde nämligen att det bara var jag och min kollega Magnus som fann njutning i att se Per Morberg värsta psychovibbar hemma i sitt kök. Kjell Häglunds text sa verkligen precis allt som jag har tänkt men inte kunnat formulera när jag har suttit framför tv:n och kollat Vad blir det för mat?. Till alla er som missat detta lika delar märkvärdiga som underbara program kan jag nämna att det helt enkelt är Rederiet-Viggo som goes bananas hemma i köket - svetten rinner, grädden flödar, och han skalar potatis med högtryckstvätten. Obetalbart.

UPPDATERING: Även DN:s Karolina Ramqvist är inne på det här med galna, testosteronstinna män och matlagning. Kolla här.

Trevlig midsommar!

2007-06-22T09:56:00.000+02:00

Väderbiten

2007-06-17T11:23:00.000+02:00

Igår pratade jag i telefon med min far som bor i Björkliden, 100 meter från byns stationshus. Under samtalet såg han inte stationen på grund av all snö som vräkte ner. Några timmar senare när vi kollade ut genom köksfönstret låg det nysnö på Nuolja. 16 juni, folks.

Förresten, fotot här ovan är taget nån gång på 1910-talet på Antarktis under en snöstorm. I morse hörde jag på Nyhetsmorgon en intervju med en snubbe som just nu befinner sig på Amundsen-Scott South Pole Station i Antarktis. Där var det idag -55'C. Så, vem är jag att egentligen klaga?

Niklas mat

2007-06-16T15:56:00.000+02:00

Det finns många olika saker man kan beskylla mig för, men att kalla mig för ekonomisk är inte en av dem. Jag skulle i vissa specifika fall faktiskt kunna sträcka mig så pass långt som att kalla mig själv för slösaktig. Det här är verkligen inte nåt som jag är stolt över, men jag kan inte riktigt heller påstå att jag ser det som ett problem. I vissa fall tycker jag faktiskt att det är värt att slösa en hel del pengar, men givetvis rör det sig om endast en handfull speciella tillfällen. Jag slänger ju inte pengar omkring mig. Inte jämt i alla fall.

Det finns dock ett särskilt tillfälle då jag är väldigt glad att jag inte snålar in, och det är i mataffären. Visst går det att handla ekonomiskt, och att laga schysst mat för en billig penning, men visst finns det väl tillfällen då man gärna lägger några kronor till för att få det där lilla extra? Eller när man känner för att inte laga mat alls, utan istället käka ute. På en restaurang kan några kronor hit eller dit verkligen innebära en stor skillnad, och även om man idag kan äta riktigt bra och billig mat ute går det inte att jämföra kvalitén på en varmrätt och dess innehåll för 50 kr och 250 kr.

Här uppe växer ju inte restauranger på träden direkt, vilket gör att man kan unna sig lite roligare och dyrare mat och prylar i köket hemma. Visst är det skönt att ibland kicka igång en micromiddag, men ännu roligare är det ju faktiskt att laga en riktigt grym middag med massor av schyssta råvaror, vilket ibland inte är helt problemfritt då det är 10 mil till närmaste matvarubutik med riktigt bra utbud. Men det brukar lösa sig.

Så ikväll när ni sitter och funderar över vilken restaurang ni ska gå till tänkte vi grilla hamburgare, med hamburgerdressing, senapssås, och klyftpotatis. Till dessert blir det hallonpannacotta med en bärsås. Allt hemlagat givetvis.

Väder och vind

2007-06-15T19:27:00.000+02:00

Erica påpekade härom kvällen att jag nämner vädret rätt ofta här på bloggen, vilket jag aldrig riktigt reflekterat över. Men det stämmer nog. Nånstans där bland allt namedroppande av band och tv-serier skriver jag en hel del om vädret här uppe i fjällen, och när man tänker efter är det nog inte så konstigt.

Här uppe är vi väldigt utelämnade till vädret, på både gott och ont. Jag menar, just nu är solen uppe dygnet runt, vilket kan messa en hel del med ens dagsrytm även fast det är en helt underbar känsla. Samma sak under hösten då solen aldrig går upp. Det kan ju knäcka vem som helst mentalt. På vintern stängs vägen titt som tätt när det stormar som värst, och för nåt år sen försvann ju några meter av E10:an plötsligt en sommardag när vattnet i jokkarna stod som högst. Alltså, vägen sköljdes bort! Folk tog sig inte härifrån. Freaky.

Det här kan ju dock ske typ var som helst, till exempel i Stockholm där hela stan, Sveriges huvudstad, fortfarande år 2007 lamslås varje gång frosten lägger sig på folks vindrutor. Visst, men det sker inte med samma frekvens, inte lika hastigt och lustigt, och effekterna blir inte riktigt desamma när en väg stängs av i trakten kring Piteå som när den gör det här. Det må låta som den klyscha det är, men det går inte att komma ifrån att vädret här uppe faktiskt är jäkligt oförutsägbart. Och sen jag började jobba utomhus har detta verkligen slagit mig.

Skidpatrullens jobb kan ju på vintern ändras nåt kopiöst allt eftersom vädret växlar, och ute på golfbanan blir planeringen, schemaläggningen, och arbetsuppgifterna direkt påverkade av om solen skiner eller om det regnar. I skrivande stund sitter jag bara och väntar på att det ska börja regna då jag idag gödslade banans greener och om inte regnet kommer var det i princip helt i onödan.

Vädret här uppe är inte riktigt som det är nere hos er, och vädret här uppe får en lite annan betydelse än det kanske får hos er. Så, bear with me.

En avslutande kommentar

2007-06-12T21:28:00.000+02:00

Jag trodde att jag hade sagt allt, men jag är bara tvungen att nämna en sak till. I det monumentala, men i media ack så missförstådda, sista avsnittet av The Sopranos är den redan klassiska sista scenen ett sista ypperligt bevis på en av seriens största styrkor, nämligen musiken.

Ni som ännu inte sett avsnittet kommer att förstå vad jag menar när ni ser det, mer vill jag inte säga. Men jag måste bara ge er den sista låten från den sista scenen ur det sista avsnittet, Journeys "Don't Stop Believin'" från 1981.

Made in America

2007-06-11T22:43:00.001+02:00

Efter drygt åtta år och 86 avsnitt tog igår kväll en av tidernas mest kritikerrosade, framgångsrika, och mest inflytelserika familjer och tv-serier farväl. Vi kommer att sakna dem.

Jubileum

2007-06-11T21:57:00.000+02:00

Med en hel veckas soligt och varmt väder bakom oss så trodde vi igår att sommaren var här för att stanna. I morse när jag kom till jobbet kändes det inte riktigt så längre. Mulet, snålblåst, lite spridda regnskurar, och en sisådär åtta plusgrader. Sommarsäsongen kunde ju ha fått börja bättre. Den här sommaren är ju, likt den nyligen avslutade vintersäsongen, lite speciell då jag även i sommar har en ny arbetsplats, på Björklidens golfbana, men även av en annan anledning. Det är faktiskt min tionde säsong här uppe.

Det känns lite weird när man tänker på det. När jag började jobba här uppe vintern 2003 tror jag inte att jag lärde känna nån av dem som då hade jobbat tio säsonger. Hell, jag tror knappt att jag pratade med nån som hade jobbat så länge. Så här fem år senare har egentligen ingenting förändrats då jag nu för tiden knappt pratar med nån av dem som gör sin förstasäsong. Nä, så farligt är det väl ändå inte, men det är ju inget snack om saken att en viss social hierarki existerar på en säsongsanläggning, och att jag nu, vare sig jag vill eller inte, tillhör ett skikt som ligger närmare toppen än botten. Missförstå mig rätt, jag sitter inte och skryter här nu, utan konstaterar bara hur det faktiskt ligger till. Det var ju inte jag som skrev de säsongsanställdas regelverk. Kommer man som förstasäsongare till en anläggning så är det sällan man börjar umgås med dem som har jobbat några år, utan istället är det mer naturligt att man börjar umgås med andra förstasäsongare, oftast dem man delar boende med eller jobbar på samma avdelning som. Så är det bara.

Avverkning

2007-06-08T10:53:00.000+02:00

I den här bloggens barndom, och för den delen även i början av vår vistelse här i Abisko, skrev jag en hel del stolta och testosteronstinna inlägg om monteringen av vår parabol. När jag och min käre far höll på att härja med detta var vi en smula oroliga att ett par träd som står tvärs över vägen från vår stuga skulle komma att ställa till problem för satellitsignalen, men det funkade faktiskt. Visst, när det stormade som värst i höstas och vintras och vi alla trodde att Harmageddon var över oss var det bara att hälsa tv-tittandet hej då, men annars har det över lag funkat bra. Fram till nu.

Nu har träden här uppe oundvikligen slagit ut, och det har medfört att det inte bara är jag som har drabbats av pollenallergi, utan även parabolen. Skogsdungen här bredvid oss har blivit lite för tät med alla gröna löv för att signalen till parabolen ska nå fram, så sen vi kom tillbaka hit har vi varit utan tv whatsoever. Vi hade dock redan i höstas förstått att detta skulle kunna bli ett problem, och vi började då höra oss för om möjligheterna att kanske nacka två träd. Bor man i en nationalpark och är en väluppfostrad pitebo kan man ju inte bara gå ut och veva med sågen riktigt hur man vill. Det visade sig dock igår att det bara var att såga bäst vi ville, så igår kväll skred vi till verket. En timme senare hade vi fällt två björkar utan att såga av oss några mer eller mindre nödvändiga extremiteter, telefonledningen hängde fortfarande kvar, och Sushi låg inte invalidiserad under en trädstam. Och tv-signalen har aldrig varit bättre. Så i skrivande stund kan jag på våra fem första kanaler välja mellan följande program: Kaksi/Två, 24 Direkt, Glamour, Reba, och Capish. I love it.

3 More Days

2007-06-07T23:41:00.000+02:00

2007-06-06T19:12:00.000+02:00

Sommarens officiella soundrack

2007-06-06T17:21:00.001+02:00

För varje dag som går här uppe i fjällen känns det som om man fylls ytterligare lite grann av sommarvibbar, allmän pepp, och pollenpartiklar. Och det gör ju inte saken sämre att det här internet just nu är fyllt till bredden med jättefin popmusik av alla de slag, och var och varannan dag dyker det upp ytterligare digitala guldkorn på musiksiter och mp3-bloggar som kan förgylla de i antågande sommardagarna.

Mitt iTunes-bibliotek är i skrivande stund proppfullt med helt galet bra grejor, och jag kände alldeles nyss att jag inte kunde se mig själv i spegeln om jag inte delade med mig av min, om jag får säga det själv, fullständigt briljanta musiksmak, speciellt en solig nationaldag som denna.

Så här har ni ett gäng mer eller mindre kända, nya och gamla låtar, värdiga vilken mygginvaderad verandaförfest som helst. Jag kan garantera att om ni har en någorlunda rapp internetuppkoppling så kommer ni att ha kunna leta reda på de här mp3:orna rätt snabbt. De finns där ute, både i laglig och olaglig form. Om ni inte hittar dem, eller helt enkelt inte ids leta, så är det bara att säga till så skickar jag dem till er på en cd. Enjoy!

Havskogens finest vol. 1

The Radio Dept - It's Personal
The Tough Alliance - Something Special
Pacific! - Sunset Blvd
Everything But The Girl - Before Today
Kalle J feat. Unga Hjärtan - Vingslag
Mr Suitcase - You Don't Smile Anymore
The Honeydrips - (Lack Of) Love Will Tear Us Apart
Justice - D.A.N.C.E.
Studio - Self Service (Short Version)
New Order - Regret
Boat Club - Memories
The Tough Alliance - First Class Riot
Air France - Never Content
Kleerup feat. Robyn - With every heartbeat
Christian Falk feat. Demetreus - Make it right
Saint Etienne - He's on the phone
Pet Shop Boys - Always On My Mind
The Tough Alliance - Leg 2

2007-06-06T14:51:00.000+02:00

"Den här finns bara i ett exemplar, och jag har båda"

2007-06-04T15:06:00.000+02:00

Men oh my god vad jag har mycket vinterkläder! Helt barockt. När har jag lyckats med det beundransvärda konststycket att införskaffa allt det här? Och varför har ni inte stoppat mig? Det är jackor och byxor och mössor och handskar och underställ och strumpor och gudvetallt. Garderoberna ekar typ helt tomma nu när jag har packat ner allt, fastän jag har fyllt på dem med NY-inköpen. Freaky.

Nä, det blir nog banne mig en utförsäljning på Blocket inom en snar framtid. Och helt allvarligt, om det är nån av er eller nån ni känner som är i behov av till exempel ett regnställ eller en uppsättning skidkläder så får ni hemskt gärna säga till. Jag kan lova er att prylarna är i exemplariskt skick, priserna riktigt bra, och att jag inte kommer att lura er sådär fasligt mycket.

Even in Abisko, folks...

2007-06-04T13:14:00.000+02:00

...even in Abisko.

Back to basics

2007-06-04T00:09:00.001+02:00

Ni får ursäkta mig om jag för ett ögonblick blir en aning cheesy, men att komma hem till Abisko ikväll var faktiskt något av en upplevelse. Det är ju faktiskt bara två veckor sen vi åkte härifrån, men då var det fortfarande vinter, i alla fall teoretiskt. Vintersäsongen var just slut, snön låg fortfarande kvar i relativt stora mängder, och vi hade stått på skidor bara några dagar innan vi begav oss söderut.

Idag när vi rullade in i Abisko hade björkarna så smått börjat slå ut, snön hade smält bort förutom uppe på fjällen där den fortfarande ligger kvar, och över hela kalaset sken den magiska midnattssolen från en nästan klarblå himmel. När jag sen öppnade dörren till stugan, iklädd t-shirt, shorts, och solglasögon möttes vi av all vår skidutrustning, vinterkläder, och en - förlåt - övervintrad känsla av skidsäsong som vi lämnade bakom oss någonstans i Töretrakten för redan fjorton dagar sen. Men, den lär nog dock försvinna med uppackningen och den i skrivande stund inplanerade vårstädningen som jag tänkte ta tag i imorgon bitti när Erica går till jobbet. Eller, kanske inte precis när hon går till jobbet. Jag har ju ändå "semester" en vecka till...

NYC - Part 3

2007-06-02T17:20:00.001+02:00

Efter mycket om och men är vi nu tillbaka i Norrfjärden, och då menar jag verkligen vad jag säger med mycket om och men.

Vid lunchtid i torsdags checkade vi ut från hotellet, och i och med att vi då hade all packning med oss bestämde vi oss för att åka ut till flygplatsen i Newark fastän vi först skulle lyfta vid femtiden. Det var dock inga problem att spendera väntetiden ute på flygplatsen (taxfree, Starbucks, Entourage), och halv sex satt vi i planet, redo att flyga hem till Sverige.

Strax innan klockan tio lyfte vi.

Efter drygt fyra timmar i planet ståendes på startbanan och sen den åtta timmar långa flighten landade vi, lagom humorbefriade, 40 minuter för sent för att hinna med vårt flyg till Luleå. Givetvis ville inte Continental ersätta våra förbrukade biljetter då orsaken till förseningen var en storm i Massachusetts, och SAS kunde inte heller hjälpa oss eftersom SAS är ett företag vars anställda är det mest inkompetenta patrask jag någonsin stött på och SAS är ett företag som om jag bara kunde och hade tid och möjlighet skulle totalvägra att flyga med för resten av mitt liv och SAS är ett företag som borde brinna i helvetet för alltid och alltid.

Med andra ord, det var bara att förnedra sig själv och spä på sitt självhat med en uppsättning nya SAS-biljetter, till Skellefteå i stället, och sen genomgå den på alla sätt och vis lika intressanta som gravt efterblivna proceduren med att checka in sig själv och sitt bagage. Detta är dock en händelse som är värdig ett eget inlägg, men som jag tror måste skrivas med en viss distans och alkoholkonsumtion för att inte freaka ur totalt.

Så här i efterhand måste jag dock säga att fastän vår hemresa just nu kastar en viss skugga över helhetsintrycket, så var den här resan en grym upplevelse. New York är verkligen en fascinerande stad som jag gärna skulle besöka flera gånger, men knappast skulle kunna tänka mig att bo i. Personligen tycker jag att en veckas vistelse där var lagom, då alla intryck nästan kan bli för mycket. Till slut kände jag mig snudd på lite blasé, fastän vi faktiskt befann oss i världens kanske mest spektakulära stad. Då är det kanske dags att åka hem igen och tänka igenom vad man just upplevt.

Att komma tillbaka till Norrland efter en vecka i New York var dock också en upplevelse i sig, då kontrasterna är så ohyggligt stora. När vi klev ur ett litet propellerplan på flygplatsen i Skellefteå, i frisk luft och strålande solsken, kunde inte ens jag undvika att uppskatta en sån på alla sätt och vis värdelös stad, och USA kändes plötsligt lite annorlunda än bara några timmar tidigare.

NYC - Part 2

2007-05-29T16:24:00.000+02:00

Ja, då kan vi bocka av ytterligare några punkter i vår resplan, bland annat Empire State Building (efter bara en 30 minuters köande fick vi en grym view härom kvällen), Central Park (jag förstår inte varför det inte är skyltat inne i parken, jag menar, den är ju rätt stor ändå och kartorna är ju inte direkt laserkorrekta), och Apple Store och Tiffany's på 5th Avenue (det tillhör banne mig allmänbildningen i vårt konsumtionssamhälle att ha varit där).

Nu är det bara några stora (Museum of Modern Art) och små (Magnolia Bakery) grejor kvar att kolla upp innan vi drar hem igen på torsdag. Jag läste förresten nyss att SAS strejk var över så det borde ju förhoppningsvis innebära att vi också tar oss från Arlanda när vi väl kommit dit. Men det lär vi ju märka.

NYC - Part 1

2007-05-27T00:26:00.001+02:00

Jaha, folks, vi kom över till NY helskinnade, och någorlunda i tid. Flygresan var väl något dryg, men det gick över lag rätt bra. Det New York som vi har kommit till verkar typ ha drabbats av någon form av värmebölja, vilket är kul då det ju alltid är roligt med fint väder, men jag personligen måste säga att det är lite jobbigt. Speciellt om man inte har packat några shorts... Igår morse pratade snubben på Fox morgonnyheter om temperaturer upp mot "91 degrees", vilket ni själva får räkna om till celsius. Jag kan dock intyga att det var jäkligt varmt.

Annars är den här stan betydligt mindre än vad jag trodde att den skulle vara. Att gå mellan de olika stadsdelarna är inte alls den omöjlighet som jag hade trott, även om jag kanske inte skulle få för mig att gå kors och tvärs över Manhattan bara för skojs skull. Men att gå omkring i stadsdelar som Soho och Tribeca är ganska snabbt överstökat, för att inte tala om Chinatown och Little Italy som typ är lika stora som Småstaden. Däremot är affärsutbudet något bättre än i Småstaden. Och billigare. Eller rättare sagt, helt sjukt billigt.

Hittills har vi spenderat den mesta tiden på södra Manhattan med en hel del shopping, men också hunnit med en sväng ut med Staten Island-färjan för att kolla in Frihetsgudinnan. Ground Zero är också avklarat. Igår (läs fredag) var vi upp till Central Park en kort sväng, vilket vi hade tänkt göra om imorgon. En längre parkpromenad känns som en vettig grej att fördriva en söndag med. Nu är det dock lördagkväll, och om allt går som det ska blir det marokanskt till middag ikväll och sen några drinkar nånstans i Soho.

Och just det, jag hade tänkt lägga upp ett helt gäng med bilder, men Blogger sa ifrån, så det får bara bli en så länge. Den är dock rätt talande för NY, om jag får säga det själv.

Snart på väg

2007-05-23T16:38:00.001+02:00

Efter några dagars uppehåll i Piteå åker vi ikväll (läs onsdag) till Stockholm för en natt på Arlanda, och sen imorgon bitti vidare till NY. Förhoppningsvis kommer jag att kunna uppdatera bloggen under resans gång, åtminstone med lite bilder, men jag ska nog inte lova för mycket. Hur som helst, vi hörs!

Drömmar i kras

2007-05-21T23:01:00.000+02:00

"Bakåtsträvarna kommer tala om fjantigt drömmande om ett storstadsliv men jag ser detta som krogevolutionen."

Så inleds en krönika på pitebynight.se, Piteås egen motsvarighet till stureplan.se. Givetvis finns det några uppenbara skillnader. Stockholm - Piteå. Stureplan - Piteå stadshotell. Fadde - nån snubbe från Videoteket. Annars är själva upplägget likadant.

En kille eller tjej har glidit omkring inne på en nattklubb och tryckt upp kameran i ansiktet på mer eller mindre påverkade gäster som vid just det ögonblicket tyckte att det nog var en bra idé att ögonknulla kameran eller göra djävulstecknet tillsammans med lagkompisarna. Dessa bilder går nån dag senare att beskåda på siterna.

Och med det vill jag ha sagt? Jo, den där krönikan fortsätter nämligen så här:

"Vinterstaden Piteå har länge blivit skrevsparkad, nedtryckt och utfryst medan Sommarstaden alltid blivit vald först och har fått hänga med de coola festivalerna. Mindre tätorter drabbas ofta av denna vinterkräksjuka men jag tror Piteå har något speciellt, visst kan min lokalpatriotismiska ådra spela mig ett spratt men vi känns inte lika smittade som någon Värmländsk speedwayhåla, inga fördomar här inte. Piteå känns mer glamour än bruksort, steget mot glamouren är i alla fall inte i mina drömmar alltför långt borta."

När jag läste den här krönikan för första gången härom dagen kände jag ungefär här nånstans i texten att det här måste jag bara få kommentera. Varför? Jo, det här är nämligen bland det dummaste jag nånsin har läst. Och värre blir det:

"Utelivet i norr var under många år en fatöl och vilda slagsmål men utvecklingen har gått framåt. Idag beställer machograbbarna Cosmopolitans, visst ska vissa fortfarande visa sig på styva linan men det hela känns lite mer Ferdinand än de andra tjurarna."

Herregud.

"På ett plan har dock krogevolutionen inte riktigt hängt med och det är slutligen denna pusselbit du nu har fått tag på."

Hjälp.

"Pitebynight.se tillsammans med den nya loungen är två delar som kommer få utelivet att kicka ass. Visioner är det som får utelivet i mindre orter att leva, denna satsning kommer att bli gasolvärmaren i höstrusket och den extra kryddan under sommaren."

Nån.

"Vi ser verkligen potentialen i Piteås uteliv oavsett årstid, vi ser utelivet som vår son som ska utvecklas och via det här nya steget känns potträningen färdig. Ska nu utelivet klara av att slänga stödhjulen och tjuvröka för första gången behöver vi er hjälp för vad är massa nymodigheter utan Ferdinand och hans vänner?"

Jag dör.

Piteå är en stad vars uteliv, i jämförelse med det mesta, är mediokert. Ett stadshotell, en kinakrog, en inrökt fyllecell, och ett nybyggt vuxendagis kan till och med en värmländsk speedwayhåla visa upp. Nån glamour finns inte att tala om, vare sig nån tar ett billigt FlyNordic-plan ner till Stockholm för en shoppinghelg, eller köper det senast inkomna på zoovillage.se. Och bara för att nån trött gammal hockeyback beställer in en Cosmopolitan betyder inte det att utvecklingen går framåt.

Piteå är en stad där bara hårfrisörskor och fotbollsspelare från div. 3 får gå före i kön. En sån stad behöver inte en VIP-lounge. En sån stad behöver inte pitebynight.se.

En sån stad behöver en bar där man en vardagkväll klockan elva kan gå in, beställa en latte, Mojito, eller stor stark, och sätta sig ned ensam med en tidning eller tillsammans med sina vänner för att prata i en skön och avslappnad miljö. En sån stad behöver en klubb där dj'n spelar annan musik, egentligen precis vad som helst, än den som smurfarna kommer att köra covers på på sin nästa hitssamling. En sån stad behöver vakter som ibland kanske klarar av att neka vissa berusade gäster inträde istället för att enbart tänka på alla svarta entrépengar, och vilket lag eller hårsalong gästen spelar eller jobbar i.

Kalla mig bakåtsträvare, men i mina ögon skulle det för Piteås del vara en krogevolution om nåt.

Ännu mer TTA

2007-05-21T10:12:00.000+02:00

Att bo i fjällen är, som min gode vän Magnus brukar säga, "helt unikt", vilket stämmer många gånger. Det har hänt ett flertal gånger att jag har stannat upp och tänkt tanken att det faktiskt är få förunnat att bo och leva i vad som kallas Europas sista vildmark.

Men ibland börjar man ju faktiskt fundera vad man egentligen håller på med, som till exempel när man ser filmklippet här nedanför från The Tough Alliance releasefest i Stockholm där de bokstavligt talat slet sönder Södra teatern.

Men. Oh. My. God.

Maria, den här är för dig

2007-05-18T12:25:00.001+02:00

I veckan avgjordes alltså den 16:e upplagan av Scandinavian Big Mountain Championchips, eller NM som de flesta av oss kallar tävlingen, i Riksgränsen. För alla er som aldrig varit där kan man väl säga att det är säsongens sista svenska tävling, och därmed en sorts säsongsavslutning för den klubb med skid- och snowboardåkare som har inbördes beundran som sin främsta agenda. Många av de mest namnkunniga svenska och utländska åkarna är på plats, samt media i alla dess former, och givetvis också en hord av wannabes och hangarounds. Ett visst energidrycksmärke brukar också synas till.

Allt som oftast körs tävlingen på ett fjäll som heter Norddals, och här ovanför ser ni en linje som i folkmun kallas för Ravinen. Här gäller det alltså för deltagarna att ta sig ner för galnast möjliga linje, så fort och aggressivt och snyggt och kontrollerat som möjligt. På vägen bör ett gäng håriga dropp hinnas med, och gärna även lite sköna tricks. Fixar man allt det där får man höga poäng av domarna och så vinner man och får sjukt mycket cred i skidsverige. Man får säkert ligga också.

Nedanför berget står eller sitter då såna som Johan, Erica, Palle, och jag själv, och kollar på. Allt som oftast är det relativt dåligt väder och kallt, fastän tävlingen alltid körs i mitten på maj, men nu är det ju faktiskt Riksgränsen vi pratar om. På plats nere bland åkarna, domarna, och publiken är inbördes-beundran-syndromet större än nån annan stans, eventuellt med undantag för avslutningsfesten, och här gäller det för alla up-and-coming att synas/fotas/filmas med rätt människor, vid rätt tillfälle, och - viktigast av allt - i rätt kläder. I år kunde man enkelt konstatera att säsongens hetaste skit var kläder i klara färger, och då helst av märket Norrøna. Nästa år kommer det garanterat att vara pastell, i alla fall om man får tro Erica som baserar sin teori på årets vinnare Henrik Windstedt, och hans val av kläder.

Erica gjorde verkligen sitt yttersta för att fånga så mycket som möjligt av solen som knappt visade sig, men fastän hon var uppenbart besviken över vädret lyckades hon i alla fall av att lägga sig till med ett leende framför kameran. Om ni nån gång bestämmer er för att besöka Riksgränsen under NM bör ni tänka på att ta med ett sittunderlag, riktigt varma kläder, gott fika, och viktigast av allt...

...goggles med spegelglas, helst av märket Oakley. Det spelar ingen roll om dimman och flatljuset ligger så tät så att ni inte ser varann där ni sitter på ert sittunderlag, eller att det är sån snöstorm att ni måste gräva en bivack för att överleva - på NM har man alltid goggles med spegelglas! Så är det bara, okej?

Som sig bör avslutas det hela med en mytomspunnen bankett för åkarna som enligt legenden ska vara något utöver det vanliga, men som enligt dem som varit där inte är nåt särskilt. Halvcrappy buffémat, mycket fylla, och allmän grisfestvibb. När banketten är över beger sig de flesta till Grönan, Riksgränsens bar. Där väntar alla vanliga, dödliga människor på att få chansen att frottera sig med den svenska skid- och snowboardeliten, och ruinera sig på överprissatta drinkar vid den överfulla bardisken. Erica gjorde sitt bästa för att snärja nån professionell Åre-baserad skidåkare, men fick nöja sig med Björkis sportshopschef, Johan.

That's it! Så går NM till, år efter år, enligt samma visa. Därmed lovar jag dig, Maria, att du inte missade nåt du inte sett förut. Det skulle väl vara Sara Orrensjö i bara bh och trosor i Branten då, men tyvärr har jag inte det på bild. Freeride har det dock säkert.

Sveriges finest

2007-05-10T12:16:00.000+02:00

Apropå inlägget nedan - den 16 maj släpper The Tough Alliance sitt tredje album, "A New Chance". Albumets makalösa förstaspår, "Something Special", läckte nyss ut på nätet, närmare exakt här.

Dåligt väder

2007-05-10T09:11:00.000+02:00

Efter en hel säsong ute på fjället kan jag inte riktigt påstå att jag blir sådär jättebesviken om det inte är strålade sol på mina lediga dagar. Visst är det skönt med vackert väder, men det kan ju också direkt eller indirekt medföra en viss press att faktiskt bege sig ut och göra nånting. Dåligt väder kan verkligen på många sätt förstöra mycket, men vissa dagar måste jag medge att det är riktigt skönt att vakna och inse att det regnar eller är svinkallt ute. Bara sådär, vips, blir ju den där snart fulla tvättkorgen betydligt enklare att ta tag i, man kan äntligen beta av lite nya tv-avsnitt på hårddisken, och en extra latte sådär på morgonkvisten blir plötsligt värsta vardagslyxen.

Men det finns ju gränser. Nu vet jag knappt längre för vilken dag i rad som vi inte har sett solen här uppe. Hell, här i Abisko ser vi knappt Nuolja och i Björkis ser man inte ens skidsystemet. Där inne i den snöblandat regntunga dimman går till exempel en gräns. Jag menar, så mycket tvätt har vi inte att ta igen, och nån måtta på koffeinintaget måste till och med jag leva med. Sen att jobba i sånt här väder... Om vi säger så här, härom dagen när jag åkte nerför en av våra nedfarter, som jag bokstavligt talat har gjort hundratals gånger, höll jag plötsligt på att inte hitta ner i den tunga dimman. Crazy. Som tur är så är det typ 10 gäster i Björkis för tillfället så risken att nån av dem irrar bort sig på fjället är ändå rätt liten.

Så vad gör man en sån här ledig dag uppe i fjällen, en regnig/snöig/dimmig torsdag? Tja, den där tvättkorgen jag nämnde existerar faktiskt in real life så jag tänkte nog ge mig på den, min hårddisk börjar faktiskt också bli lite överfull med tv-serier och filmer, och ett gäng latte ska jag nog hinna med under dagen. Jag fick igår tillfället att vara sådär stereotypt norrländskt manlig och byta till sommardäck i ett vårväder som fortfarande känns alldeles för långt borta, så det är gjort, men man kan ju alltid ta dammsugaren och ge sig på den vintersäsong av grus som har samlats inuti bilen. Vi får se, nåt lär jag alltid hitta på att fördriva dagen med.

Ett som dock är säkert är i alla fall att vad jag än tar mig för idag kommer jag att göra det med årets kanske första sommarplåga i högtalarna, The Tough Alliance just nysläppta singel, "First Class Riot":

Säsongsavslutning

2007-05-07T21:49:00.000+02:00

Ännu en gång har det dröjt på tok för länge mellan mina inlägg här på bloggen då de sista veckorna har varit rätt hysteriska med massor av jobb och fester och gud-vet-vad. Det känns typ som om vi inte har varit här hemma i stugan knappt någonting den senaste tiden, och väl hemma har jag inte riktigt varit upplagd för att blogga.

Nu i dagarna kan man dock inte riktigt påstå att hysteriskt är det rätta ordet för livet här uppe. Säsongen börjar nämligen närma sig slutet. Här i Abisko tog den slut igår (läs söndag), hos oss i Björkis stänger vi ner nu på söndag, och om vi låtsas att det snart är midsommar så stänger också Riksgränsen ner i dagarna. Vid den här tiden börjar jag ofta känna mig lite kluven. Å ena sidan är det grymt skönt att säsongen snart är slut, att man ännu en gång blir ledig eller typ arbetslös i några veckor, och att sommaren åtminstone på pappret faktiskt är i antågande. Men å andra sidan är det ganska lätt att vid den här tiden börja se tillbaka på säsongen och fundera över till exempel missade skiddagar och vetskapen om att det är jäkligt länge till nästa vintersäsong.

Det är ju dock onödigt att sitta och grina över sånt här när vår NY-resa faktiskt är ruskigt nära nu, och den på många sätt helt magiska sommaren och hösten ligger framför oss. För min del kommer den här sommarsäsongen liksom vintern att innebära ett nytt jobb, nämligen på Björklidens golfbana. Mina dagar i restaurangbranschen verkar allt mer vara räknade, vilket på sätt och vis är lite trist, men på många andra sätt och vis är rätt skönt. På vintern är ju jobb på kvällstid verkligen att föredra då man kan åka skidor på dagarna, men på sommaren är det lite tvärs om då man gärna åker iväg och fiskar, spelar golf, eller kanske grillar lite nån kväll.

Nu är vi ju dock inte riktigt där än. Innan vi lämnar fjällen för den amerikanska östkusten har vi bland annat en inplanerad skoter-/fiske-/topptur att beta av, samt några dagars frotterande tillsammans med den svenska skideliten i Riksgränsen under den årligen återkommande tävlingen Scandinavian Big Mountain Championships, eller NM som den kallas i folkmun. På vägen till NY kommer vi också att stanna till i Piteå, så vem vet, vi kanske rent av springer på varann?

Tre saker...

2007-05-07T21:19:00.000+02:00

Okej, det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen:

Tre saker jag inte förstår: Motorer, varför jag inte bytte till Mac tidigare, och varför ingen utvisat Özz Nûjen?

Tre saker som finns på mitt skrivbord: Det får bli bordet i vardagsrummet istället, och en iPod, ett glas med en halv latte, och en tändsticksask.

Tre saker jag gör just nu: Sneglar på CSI: NY, dricker min latte, och försöker komma på intressanta svar till den här jäkla utmaningen.

Tre saker jag vill göra innan jag dör: Åka till en heli lodge i Alaska, bila tvärs över USA, och äta en riktig hot dog på en gata i New York.

Tre saker jag kan göra: Memorera det mesta som har med film att göra, reponera ett benbrott, och snart stryka en av de tre sakerna som jag vill göra innan jag dör.

Tre saker jag inte kan: Åka skridskor, rapa, göra en kickflip.

Tre saker jag skulle vilja lära mig: Snickra, surfa, göra en kickflip.

Sen sist...

2007-04-23T21:55:00.000+02:00

...har jag suttit och jublat för mig själv i soffan till de båda nystartade säsongerna av Entourage och The Sopranos. Jag funderar för tillfället på fullaste allvar på om vi inte skulle ta och boka om vårat hotell i NY till ett med cable. Jag har också blivit totalt knockad av det här inlägget på Weird Science, vilket ännu en gång fick mig att börja fundera på när nån annan i svensk media ska öppna ögonen och se på tv på samma sätt som Kjell Häglund och typ alla tv-kritiker på andra sidan Atlanten...

...har jag varit iväg på en två dagar och drygt 10 mil lång skoter- och pimpeltur där jag spenderade större delen av tiden fullt påklädd i en sovsäck i en lavvo, lätt bakfull, utan att ens fundera över att packa upp mina pimpelprylar...

...har jag sett en explosion nere på isen på Torne träsk i samband med inspelningen av den kommande filmen Babylon A.D. som för närvarande spelas in här i området. Exakt vad som försiggick var svårt att säga, förutom att det var ett gäng skotrar involverade. Någonting säger mig dock i och med explosionen och det faktum att Vin Diesel är med i filmen att vi kanske inte ska förvänta oss ett litet intimt psykologiskt kammarspel...

...har jag tillsammans med mina kollegor hjälpt en kvinna med brutet underben ur en helikopter in till Björklidens läkarrum. När vi skulle fixera kvinnans ben för att kunna få henne på en bår undrade hon något chockad, citat "vad håller ni egentligen på med? Jag ska fan spöa er allihop!" Efter lite morfin löste sig dock det hela riktigt bra...

...har jag kittat upp mig med nya skidkläder från Norrøna. Jättebra, nu när säsongen snart är slut... Men allvarligt, det är bra lustigt hur man kan resonera som så att när man springer över ett riktigt klipp, som i det här fallet när kläderna var nedsatta med ungefär halva priset, så är det typ en förlust att inte köpa dem. Ungefär som att jag skulle förlora dubbelt så mycket på att inte köpa dem. Eller nåt. Whatever, jag är jäkligt nöjd. Nu är det bara att säga till om ni är i behov av ett ett år gammalt ställ i storlek L, eller så är det bara att hålla utkik på Blocket inom en snar framtid.

Mot storstan

2007-04-12T21:31:00.000+02:00

Nu är allt äntligen bokat, betalt, och bekräftat. Den 24 maj lämnar vi Sveriges lappländska fjäll i en veckas tid för en semester i världsmetropolen New York. Just nu känns det fortfarande lite smått overkligt, men att döma av bokningsbekräftelserna som har landat i inboxen är det tydligen på riktigt.

New York alltså. I sju dagar. Det kommer ju aldrig att gå att klämma in allt på så kort tid. Sova och sånt tjafs är ju bara att glömma. Nyckeln tror jag är en vattentät planering, och en backup-plan utifall att nåt skulle gå åt skogen. Som tur är har jag ju en sambo som stavar sitt mellannamn just "planering" så jag är inte speciellt orolig. Sen tror jag att det bara är att inse redan nu att vi inte kommer att hinna med ens hälften av allt man vill se och göra. Det är nog lika bra att ställa sig in på det från början så slipper man all angst sen.

Jaja, nu ska jag inte vara sådär norrländskt skeptisk. Nu ska jag helt enkelt glädjas och se fram emot en resa som jag gått och väntat på länge, länge. Det ska ärligt talat bli helt sjukt jävla kul.

Början till slutet

2007-04-09T18:21:00.000+02:00

En stor klyscha

2007-04-09T17:27:00.000+02:00

En av de största nackdelarna med att jobba ute på fjället är de dagar då vädret är som sämst och man ändå måste vara ute i systemet. Det är kallt och blött och man fryser om fötterna och benen värker och liftarna stannar till höger och vänster och folk gör sig illa och man är trött och livet är över lag ett enda stort helvete.

Efter en dryg vecka av snöfall och stormvindar kommer så en dag som denna, då himlen plötsligt är blå, vindmätaren knappt rör sig, och termometern stannar endast några få streck under noll. Och det är helt magiskt mycket snö. Som ett mirakel är pjäxorna plötsligt inte lika trånga, benen värker inte lika mycket längre, och livet känns ännu en gång helt okej. Det är bra underligt hur lite skidåkning kan få en att plötsligt uppskatta saker och ting på ett helt annat sätt igen, och till och med få en att inse att såna här dagar faktiskt är få förunnade.

Jag vet, det är så sentimentalt och smetigt att jag bara vill spy, men det allra värsta är ändå att det är sant.

Och just det ja...

2007-04-06T18:59:00.000+02:00

...Glad påsk!

Bal och blåst

2007-04-06T10:04:00.000+02:00

Jaha, barn, då var det dags att setta some things straight. Efter nästan två veckors tystnad här i havskogen tänkte jag nu lätta mitt hjärta. Som jag redan nämnt har det över lag inte hänt sådär jättemycket här uppe, men på senaste tiden har även vi som lever i exil här uppe varit med om en hel del.

Förra helgen var det dags för Erica att även på papper få en bekräftelse på att hennes studiedagar nu är över. Det var nämligen diplomering i Blå hallen i Stockholms stadshus med bal och hela kitet. För mig var det premiär i balsammanhang, men jag tror att jag klarade av det hela rätt bra. Tyvärr har jag ingen bild på mig själv, men om ni blundar och gör ert bästa kanske ni kan projicera en bild av mig iklädd frack och rätt ordentlig gogglesbränna. Jag vet, rätt freaky. Erica i all sin glans fastnade dock på bilden här nere.

Under tiden vi var nere i Stockholm och njöt av det fina vädret började vädret här uppe att bete sig lite underligt. När vi åkte hade vi under en längre tid haft jättefint väder här uppe med strålande sol och plusgrader, vilket som ni säkert förstår hade påverkat snökvalitén och mängden till det sämre. Och när regnet började falla trodde vi nog alla att den här säsongen var rätt körd i botten. Men under tiden vi var borta började det snöa. Och blåsa. Och snöa. Och blåsa.

Och där är vi idag. I skrivande stund blåser det som satan ute, snön yr, och inte en lift så långt ögat når är i drift. Men jag kan av egen erfarenhet lova att skidåkningen här uppe för närvarande är bättre än under hela säsongen. Det har kommit löjligt mycket snö, och av att döma av väderprognoserna verkar det ju som om det ska komma lite till. Det här vädret som är över oss har ju dock lett till att många av våra påskfirande gäster till stor del hittills har fått fira sina påsklov inomhus, vilket givetvis inte är riktigt vad de hade planerat. Så när vinden igår lugnade sig och molnen sprack upp var folk bokstavligt talat som galna. Jag gjorde mitt allra yttersta för att försöka övertala mig själv att jag inte betedde mig likadant förra året då jag själv inte jobbade i patrullen, men jag kan väl inte påstå att jag direkt lyckades övertyga mig.

Snart tillbaka

2007-03-29T20:42:00.000+02:00

Jaja, jag vet, jag är en värdelös människa som inte ens klarar av att hålla en blogg vid någorlunda regelbunden uppdatering. Men ni har inte missat så mycket. Nu är det dock lite grejor på gång som jag lovar att delge er efter helgen. Klarar ni av att hålla er till dess?

Slapstick

2007-03-21T21:11:00.000+01:00

Ute i vårat skidsystem har vi en lunchrestaurang, med det fantasieggande namnet, Snöbaren. Där inne kan man köpa typ enklare lunchrätter och fika. Personalen där inne äter lunch från hotellet varje dag, precis som liftskötarna, och det är vår uppgift i patrullen att köra ut mat till dem.

Så idag vid lunchtid var jag inne i Snöbaren som har en gummimatta på golvet för att förhindra att våra kära gäster ska halka i sina snöiga pjäxor och snowboardskor och slå ihjäl sig. Det hindrade dock inte mig när jag skulle gå ut därifrån från att halka på det blöta golvet, tappa balansen totalt, ramla mot ett buffébord, riva ner en panna med kaffe över mig själv, och helt hjälplöst ligga och kravla runt på golvet i en pöl av smält snö och kaffe.

Som tur var lyckades jag med prestationen att inte bränna mig på kaffet, och dessutom att pricka in hela detta slapsticknummer en dag då det endast fanns en matgäst i lokalen. Han måste dock ha haft oroligt svårt att inte vrålskratta åt mig rakt ut i luften, men på nåt vis lyckades han. Mad props till honom. Till mig också för den delen. För att jag lyckades med detta utan att skada mig själv eller nån annan, för att jag inte rev större delar av inredningen än jag gjorde, och för att jag gjorde det hela med ett leende på läpparna efteråt. Jag trodde att jag kände mig själv bättre, och med det menar jag att jag skulle studsa upp från golvet med en väldigt logisk bortförklaring till hela den pinsamma incidenten.

Produktivitet

2007-03-20T17:05:00.000+01:00

Kolla här vad jag sprang över i morse: en helt underbar version av The Tough Alliance - "Leg 7 (737 - Alvy Singer)", och The Honeydrips - "(Lack of) Love will tear us apart", som jag aldrig hade hört talas om tidigare, och slutligen en snudd på strået vassare remix av ovanstående, nämligen The Honeydrips - "(Lack of ) Love will tear us apart (The Embassy way)". Om jag får säga det själv tycker jag att det inte var så dåligt jobbat. Jag menar, innan frukost och allt.

Fjällfika

2007-03-20T16:58:00.000+01:00

Visst, Ekbergs, Wayne's, Starbucks. Själv tycker jag ändå att det är till såna här ställen man åker för att fika om man är sugen på kaffe och en våffla, som vi gjorde idag. Även om jag nog kan hålla med om att norrskenet kanske var att ta i. Ni hade nog förstått var jag ville komma i alla fall.

En kulturell smältdegel

2007-03-18T21:06:00.000+01:00

Igår var det officiell invigning av Björklidens nya funpark. Ni vet, nu för tiden vill ju ingen liten kid som åker skidor baklänges och har hedern i behåll sätta sin fot på en anläggning som inte har en park. Detta innebär ju att kidsens föräldrar givetvis bokar fjällsemestern dit parkerna finns, och att Björkliden måste ha en park om vi vill ha kidsen och deras familjer som gäster.

Hur som helst, igår hade ett gäng skid- och snowboardåkare från Gällivare, Kiruna, och Narvik kommit upp till Björkis för att köra en invigningssession i parken, och senare på kvällen dricka sprit som bara skid- och snowboardåkare från Gällivare, Kiruna, och Narvik kan. Dessutom var drygt 50 personer från ett av Sveriges mer kreddiga jeansmärken på plats i Björkis i helgen för att konferera, och, well, dricka sprit. Och som vanligt var våra norska vänner på plats för ännu en helg i skoterns och Jägermeisterns tecken.

Så vid tolvsnåret igår kväll var baren på hotellet en kulturchock utan dess like - norrmän med bensin i blodet, skid- och snowboardåkare med absolut inga betänkligheter över att kapa en arm för ett sponsorkontrakt, och själva sinnebilden av Stockholms hippaste modemänniskor, givetvis i stuprörsjeans. Och när två av modemännen fick ta över CD-spelaren innanför bardisken och brände av Pet Shop Boys gamla böganthem Always on my mind för det överfulla dansgolvet blev den på alla sätt och vis mångsidiga kvällen komplett.

Fjällfest

2007-03-16T12:46:00.000+01:00

Sen sist har fjällavdelningen i Björkliden haft fest uppe i en kåta på fjället. Om det spelades volleyboll och blodvite uppstod under en av matcherna, och en av liftvärdarna började elda upp delar av inredningen i ett av lifthusen, kan man väl ändå inte påstå att det var en misslyckad tillställning? Nä, det tycker jag inte.

Öppet mål

2007-03-13T00:23:00.000+01:00

Jag är ett rätt stort fan av late night talkshows, och då speciellt Conan O'Brien. I kvällens avsnitt var Al Gore på besök, och givetvis spenderade Conan och Al större delen av samtalet genom att tala om den nyligen Oscarsbelönade dokumentärfilmen, An Inconvenient Truth. Det fick mig att börja tänka på ett rätt skönt skämt som Ellen DeGeneres drog på årets Oscarsgala. Givetvis finns det att kolla på på YouTube, närmare bestämt precis här.

Soffliggare

2007-03-13T00:00:00.000+01:00

Jag har varit ledig idag, men tyvärr har jag spenderat hela dagen i soffan tillsammans med en förkylning som dök upp högst oväntat. Jag var på väg att åka till Björkis idag på förmiddagen när jag plötsligt kände att nåt inte riktigt stod rätt till. Så istället för lite skidåkning och en lunch ute på verandan i det plusgradiga vårvädret blev det istället en heldag i soffan med Ipren och några filmer och tv-avsnitt samt slutspelet i Eliserien. Så kan det bli.

Mina djupaste hemligheter

2007-03-12T00:24:00.000+01:00

Ewa, jag hade nog föredragit en duell med värja i gryningen framför det här, men jag antar utmaningen i alla fall. Alltså:

1. Jag kan inte rapa, vare sig jag vill eller inte. Det är en fysisk funktion som saknas hos mig. Jag kan väl inte direkt påstå att det grämer mig, men det är klart att det om natten ibland känns lite tomt.

2. Jag har alla avsnitt av tv-serien Twin Peaks inspelade på video. Jag satt med andra ord hemma på samma kväll i 30 veckor för att kunna spela in alla avsnitt. Bör jag nämna att det här var långt före torrents och dvd-boxar?

3. Jag har inte läst en hel artikel i nåt av numren av min brors tidning som hittills kommit ut. Å andra sidan har han cancellerat min prenumeration nu.

4. Jag kan inte åka skridskor, vilket jag nog kan tycka är lite underligt då jag ända sen tidiga barnsben ändå har kunnat ta mig fram på ett par skidor relativt bra. Principen är ju ändå den samma, och jag tycker väl ändå att det ena borde kunna främja det andra, men tydligen inte.

5. Jag har sett Kent live fler gånger än alla er tillsammans. Try me.

6. Jag har gjort en hole-in-one (för alla er som redan här inte vet vad jag pratar om kan jag berätta att det handlar om golf), på ett hål med par 4. Det vanligaste är ju att folk gör en hole-in-one på ett korthål, alltså ett hål med par 3, men jag har lyckats med bedriften att göra det på ett drygt 260 meter långt hål. Med en drive. Den dagen ni träffar på nån annan som har gjort får ni gärna säga till mig. Jag betvivlar dock att det kommer att hända.

Fighting Irish

2007-03-10T18:29:00.001+01:00

Ett från Piteå ursprunget band, vars namn jag utelämnar för att inte bli ifrågasatt av nån liten grönklädd leprechaun, spelar ikväll i Björkis till allmän glädje. Alla, och då menar jag alla, från bygdens säsongspersonal till våra skoteråkande gäster från Norge till proggentusiaster med tveksam kroppsbehåring vallfärdar ikväll till Björkliden för vad som mycket väl kan tänkas vara vintersäsongens ohotade kulturella evenemang.

Jag är jätteglad för alla som har sett fram emot den här kvällen ända sen förra säsongen, då bandet gästade oss senast, och som ikväll kan få sitt lystmäte rågat med banjo, trollflöjt, och män som banne mig vet hur man sjunger tvåstämmigt och får folk att stompa med fötterna. De kommer säkert att få en fin kväll.

Vi andra, som lämnade skinnvästen hemma, beställer in drinkar med fler än två ingredienser, och önskar Kleerup istället för Creedence hos kvällens dj, är väl kanske inte riktigt lika exalterade. Men, det är klart att vi säkert också kommer att trivas ikväll. Det är ju svårt att inte dra på mungiporna en kväll som denna när var och varannan människa dansar armkrok tillsammans på borden till skumpande basfiol och flöjt, samtidigt som de försöker att behålla det mesta av sin Guinness i glaset.

Grabbigt? Check!

2007-03-08T13:51:00.000+01:00

Jon Olssons nya pro model är designad med systrarna Graaf på. Bara så att ni vet.

Självgodhet

2007-03-08T13:00:00.000+01:00

Kopparåsen, den 16 maj, 2005

I skrivande stund är det utanför vår stuga en sån där dag som svenska sportlovsfirande familjer sen urminnes tid har drömt om och gladeligen betalat några månadslöner för att få uppleva. Ni vet, strålande sol, vindstilla, och några minusgrader. Inga kalla och värkande fötter, inga förfrusna kinder, inga bekymmer i världen. Det är en sån där dag som nästan är vanligare i resereportage och reklambilder än i verkligheten.

Och här sitter jag. Framför datorn med den obligatoriska latten stående bredvid, utan nån som helst panik eller stress ut. Såna här dagar står det ganska klart att sen jag började jobba här uppe har gjort några jäkligt bra val. Först jobbet i baren och restaurangen, där det i princip bara var jobb på kvällstid som gällde, och som medförde möjligheten för mig att kunna åka skidor sju dagar i veckan och därmed bli extremt kräsen när det gäller väder och vind. För min och många andras del är ju skid- och snowboardåkningen själva kärnan till att vi är här uppe, men det finns så många stackare som aldrig riktigt får chansen att utnyttja alla de möjligheterna här uppe, och som på sina lediga dagar beger sig ut på fjället även om det regnar syra. Jag menar, i detta nu står det ju faktiskt folk och jobbar i disken eller på ett hotellrum med en dammvippa i handen. Rent krasst får de ju skylla sig själv eftersom de accepterat jobben med allt vad de innebär, men hur lätt är det egentligen när man är 19 år, förstasäsongare, och bara vill åka snowboard och festa?

Sen valde jag ju att börja jobba i patrullen, med allt vad det kan innebära. Visst, slit i snöstorm och temperaturer ner mot -25'C, men också de första åken i Svarta Björn en dag som den här efter några dagars snöfall. Precis som under min tid i baren och restaurangen kan jag såna här dagar ta sovmorgon utan att drabbas av ångest när jag slår upp ögonen i strålande solsken. Jag vet ju att det kommer fler såna här dagar, och att det kommer fler snöstormar. Därför sitter jag här nu och tar det lugnt. Vem vet, jag kanske går ut en sväng efter lunch? Eller så drar jag för gardinerna och kollar en film istället? Hur som helst gör jag det med vetskapen om att jag har alla valmöjligheter för mig, med ett självgott leende på läpparna.

Mitt livs soundtrack

2007-03-07T13:10:00.000+01:00

Jag vet inte om nån av er egentligen har märkt det, eller om ni bara artigt låtit det passera utan att nämna det, men av nån konstig anledning har jag på sista tiden allt mer börjat lyssna på elektrisk musik i olika former. Nu för tiden är det vemodiga norrmän, väldigt hippa amerikaner, och franska Morten Öhlund-look-a-likes som producerar musiken i min iPod. Så var det inte förr. Då var det pitebor med pingisbollar till ögon.

Nystart

2007-03-07T11:09:00.000+01:00

Mest troligt har det att göra med att jag på sista tiden inte haft tid/pepp/inspiration att skriva så många inlägg som jag själv skulle vilja. Eller möjligtvis att jag obemärkt precis passerade inlägg nummer 100. Hur som helst, nu börjar jag om igen. Lite nya fonts och färger, lite mer jämna och täta mellanrum mellan inläggen, lite mer bilder och länkar. Vi får väl se hur det går.

Arbetsuppgifter

2007-02-28T20:06:00.000+01:00

Är det fel att under arbetstid med jämna mellanrum komma på sig själv att faktiskt åka omkring och önska att nån av våra gäster ska göra sig illa så att vi får åka iväg på ett skadeanrop? Jag menar, vi i skidpatrullen har ju våra rutiner och uppgifter som vi måste göra varje dag, men man ska väl inte sticka under stol med att vårt jobb kan vara rätt fritt ibland, och med lite tur kan det även innehålla en hel del skidåkning.

Men hur man än vrider och vänder på det så är ju ändå skadorna och omhändertagandet av människor själva kicken med det här arbetet. Givetvis vill jag ju inte att folk ska skada sig allvarligt bara för att jag ska få lite roliga arbetsuppgifter, men nån arm eller nåt ben kan de väl bryta med jämna mellanrum? Är det för mycket begärt?

Ännu ett bevis

2007-02-26T23:38:00.000+01:00

Idag var det ännu en stackare som gjorde sig illa. Och jajjemen, anropet kom precis när jag hade satt mig ner för att äta lunch.

Lunchavbrott

2007-02-25T18:37:00.000+01:00

Kan nån förklara för mig varför folk ska till att skada sig precis vid lunchtid? Är det för att de börjar bli hungriga, har dåligt med energi, och därmed enklare skadar sig när de faller? Kan det vara så att deras desperata tankar på mat överskuggar allt annat, bland annat vett och sans, och därmed får dem att ta tvivelaktiga beslut som i slutändan blir rätt så ödesdigra? Eller är det helt enkelt ännu ett tecken på att lagen om alltings jävlighet faktiskt existerar i allra högsta grad, och inte bör ignoreras eller ifrågasättas.

Hur som helst, idag när vår lunch nästan var oss inom räckhåll kom ett anrop om ett misstänkt benbrott på en av transportsträckorna mellan liftarna. Precis som det förra benbrottet som vi tog hand om var det hela väldigt odramatisk, och omhändertagandet gick, no pun intended, smärtfritt. Men precis som förra gången fick ett gäng stackars liftvärdar sitta och vänta på sin lunch som ganska snabbt prioriterades bort, och vi i patrullen fick en kall lunch först kring tresnåret. Nä, jag vet, det är absolut inte det minsta synd om oss, men jag måste säga att fastän jag saknar vetenskapliga bevis tycker jag att det här lunchtidsskadefenomenet är rätt intressant. Risken finns ju att vi får studera detta unikum närmare den kommande veckan då 300 miljarder sportlovsfirande stockholmare idag anlände med tåg och flyg från alla möjliga håll. Och med en alldeles nybyggd funpark på anläggningen kanske nästa lunchavbrott är en lågoddsare väntandes precis runt hörnet.

Wii

2007-02-20T09:26:00.000+01:00

Gårdagens planer för en heldag med caffè latte och kulturell uppdatering hemma i soffan grusades vid lunchtid då jag fick nys om ett paket som låg och väntade på mig i butiken inne i Abisko. Ett paket vars innehåll jag förväntade mig att få den 8 december, och som jag nu, drygt två månader senare, efter mycket terapijobb lyckats lämna bakom mig och nästan förtränga.

Men igår kom den alltså - mitt Wii! Och den är precis allt det jag hoppats på - liten, stilren, och fullt värdig en plats i iPod-generationens designerinredda vardagsrum. Efter lite tekniska omstruktureringar och installationer bakom tv-bänken var det bara att röja bort allt onödigt så som soffbord och fåtöljer framför tv:n och bereda plats för bland annat en tennisplan, en baseballarena, och en niohåls golfbana.

Några timmar senare, lite lätt andfådd och svettig, kunde jag konstatera att jag är fasen så mycket vassare på bowling i digital form än i verkligheten, och att alla de sommardagar som jag har spenderat ute på golfbanan på Nötön inte direkt lämnade några avtryck efter nio hål på Nintendos bana. Men jag kan dock lova att när ni kommer och hälsar på så ska vi nog kunna fördriva några timmar tillsammans framför tv:n. Det är nämligen inget snack om saken att Nintendos senaste skapelse är gjord för att vuxna människor ska få freaka ur tillsammans på vardagsrumsmattan en lördagkväll med varsin handkontroll och öl i händerna.

(Och om ni inte har den blekaste aning om vad jag pratar om kan ni kolla här).

Min arbetsplats

2007-02-19T11:02:00.000+01:00

Äntligen helg igen

2007-02-19T09:47:00.000+01:00

Måndag morgon igen. Risken finns väl att många av er har angst inför ännu en ny arbetsvecka, och om så är fallet lider jag verkligen med er. Själv måste jag dock erkänna att jag verkligen njuter då jag har "lördag" idag. Vi säsongare här uppe har ju lite weird veckorytm, vilket jag skrev om här.

Erica kom tillbaka igår efter en vecka på resande fot där hon faktiskt lyckats med bedriften att pricka in vistelser i Stockholm och Lund, men även i både Danmark och Norge. Ni vet, är man påläggskalv inom STF är det mycket konferenser och nätverkande. Idag är hon dock tillbaka på turiststationen så nu är det bara jag och Sushi hemma, precis som back in the day. Han ligger i skrivande stund förmodligen uppe på sin nya favoritspot, ovanpå mina underkläder i min garderob, medan jag sitter framför datorn med en latte, storlek supersize. Min kära espressomaskin har efter några månader i en kartong hemma hos min gode vän Andreas i Stockholm äntligen hittat upp till norrland igen, och jag tror att jag talar för alla här i hushållet när jag säger att det är en återkomst som är väldigt efterlängtad. Faktiskt nästan till samma grad som när Sandwich Pepparkaka dyker upp lagom till jul varje år.

Utanför den IT-, teknik-, och koffeinindränkta miljö som jag sitter i är det ännu en makalöst vacker vinterdag med strålande sol - och 300 miljarder grader kallt. De senaste veckorna har det över lag faktiskt varit riktigt kallt här uppe, och efter att mer eller mindre frivilligt ha spenderat ett flertal av dessa ute på fjället kände jag idag för en heldag inomhus med allt vad det kan innebära - ny musik, olästa tidningar, rykande färska tv-avsnitt, och den redan nämnda latten som en oumbärlig sidekick.

Checking in

2007-02-15T20:24:00.000+01:00

Jaja, jag vet, jag är en dålig människa. En trött och slö människa som nu för tiden kommer hem från jobbet och har fruktansvärt svårt att ta mig tid att sätta mig ner och blogga. Damn, det känns som om jag har svårt att ta mig för det mesta. Jag vill väl inte direkt påstå att jag sliter som nån stackars sweatshopslav hela dagarna, men det är klart att det tar på mer att jobba ute på fjället hela dagarna än i en restaurang. Och den där friska luften spelar ju säkert en viss roll också. Tacka vet jag en sunkig inrökt bar, eller en stressig stimmig restaurang.

Idag fick vi tyvärr rycka ut på den oundvikliga första skadan för säsongen, och den var, för alla inblandade, tack och lov väldigt odramatisk. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har funderat på vad jag skulle få för typ av första skada, och visst har det cirkulerat komplicerade lårbensbrott och massiva hjärtinfarkter i de funderingarna. Nu blev det dock inte så, och jag kan väl inte direkt påstå att jag är besviken. Eller, kanske lite.

It's a hard knock life

2007-02-11T21:11:00.000+01:00

Jodå, jag är still around, men dock inte så pratsam. Det här med att hålla på och svamla ute på fjället hela dagarna tar fasen på alltså, och när man dessutom tror att man orkar med att vara ute på galej halva nätterna så börjar vi prata kollaps. Men det ska nog gå. På onsdag är jag ledig så då ska jag uppdatera er om vad som egentligen försiggår här uppe, men ett litet smakprov kan ni få:

JAG HAR, TRO DET ELLER EJ, FIXAT ETT KÖRKORT!

Gemenskap

2007-02-03T17:20:00.000+01:00

Till alla er som inte har jobbat säsong nån gång kan jag berätta att det alltid är lika spännande de första dagarna av säsongen och se vad det är för nya typer som ska jobba omkring en under de kommande månaderna. Efter snart tio säsonger här uppe måste jag dock erkänna att jag blivit lite lätt socialt avtrubbad. Jag menar, vi har ju våra vänner och vår bekantskapskrets här uppe nu, och när det då väller in 60-70 nya förstasäsongare tycker jag nu för tiden att det blir svårare och svårare att lägga ner tid på att lära känna dem. Men det är alltid lika kul att se vad det är för folk som har hittat hit.

Igår kväll var hotellbaren öppen för all personal, vilket brukar vara ett ypperligt tillfälle att bilda sig mer eller mindre fördomsfulla åsikter om en massa människor som man inte ens vet namnet på. Än mindre var de kommer ifrån, hur gamla de är, eller vad de ska jobba med. Man kan helt enkelt luta sig tillbaka med en drink, och utan några som helst grunder döma folk på förhand för resten av säsongen. Eller så kommer man sig inte ens för det, utan man hamnar istället på samma gamla plats framför baren, med samma gamla folk runt omkring sig, och med samma gamla GT i handen. Och bredvid står en nyanländ och peppad 21 år gammal snowboardåkare och tänker "vad är det där för gammal övervintrad dryg jävel som tror att han är nåt", och dissar en inför alla sina polare som han delar boende med.

Och så är ännu en vintersäsong i gång.

Arbetsbördor

2007-02-01T20:35:00.000+01:00

Okej, det är bara att konstatera att jag är en gammal och trött människa. Jag har jobbat heltid nu i fyra dagar, och som ni säkert har märkt har jag inte ens orkat blogga efter jobbet. Det kanske blir bättre ju längre säsongen går, men risken finns ju att det bara är att kapitulera inför tidens obarmhärtiga tand och konstatera att man inte är 20 längre. Och det är inte speciellt svårt när man har nya kollegor som är 19 år gamla...

Toppen är nådd

2007-01-26T12:27:00.000+01:00

Det här är riktigt roligt. På alla plan.

Det där numera legendariska South Park-avsnittet har verkligen lämnat avtryck bland Sveriges kulturjournalister. Även Fredrik Strage hänvisar till det i DN.

Vi är vad vi äter

2007-01-26T08:17:00.000+01:00

Det här slog mig igår när jag stod och preppade en ugnstekt falukorv, och jag tänke nu dra upp ett scenario och ni får gärna hänga med och efteråt får ni mer än gärna säga till om jag är helt ute och cyklar. Så här, va: vi har alla växt upp i hem och gått i skolor som under vår uppväxt har serverat mer eller mindre ätlig mat, eller rättare sagt husmanskost. Som en motreaktion på det blev folk i vår omgivning allt från drabbade av ätstörningar till kvasiintellektuella militanta veganer med tveksam ämnesomsättning.

Den dag skolan var slut och många flyttade hemifrån var den gastronomiska friheten ett faktum, och detta ledde till att vissa blev tilldelade VIP-kort på Adana kebab, att några idag kan känna skillnaden på om nudelpaketet kommer från Kina eller Sydkorea, och att några köpte en wokpanna och svor en ed att aldrig nånsin mer äta mat som härstammar från den europeiska världsdelen.

Efter ungefär tio års liv och leverne i en värld där kokboken har blivit en ny modeaccessoar och matlagningsprogrammen är storsäljare i DVD-format har några av oss idag investerat stora banklån i rostfria kök och Global-knivset, en del lägger merparten av sin inkomst på luncher och middagar på hyllade restauranger och krogar, och vissa har idag fått sina VIP-kort på Adana kebab förgyllda.

Men några av oss, bland annat jag själv, har efter några år av förnekelse och självhat sett ljuset, och tillagar idag med stolthet ugnstekt falukorv med hemlagat morots- och potatismos. Det kan mycket möjligt ha att göra med att vi närmar oss 30 och/eller att vi inte längre orkar revoltera och stå emot alla förbannade tv-kockar. Eller så är det så att vi efter allt kämpande och slit helt enkelt måste ge upp och inse att vi faktiskt håller på att förvandlas till våra föräldrar.

Blåsväder

2007-01-25T09:25:00.000+01:00

Jag vet inte om ni har kollat några väderprognoser för dagen, men jag kan i alla fall bekräfta alla meteorologers prognoser om att fjällen skulle drabbas av hårda vindar idag. Det blåser som satan, men ändå inte lika farligt som för nån månad sen då vi på fullaste allvar trodde att stugan skulle kollapsa. Varken jag, Erica, eller Sushi kunde sova den natten, och riktigt så illa har det inte blivit än.

Själv måste jag dock säga att jag verkligen gillar när det stormar ute, speciellt när jag inte har något ärende eller behov av att gå ut. Det rättfärdigar på något vis att man är inne, och kan också öka välbehaget av varenda tänkbar inomhusaktivitet ett snäpp. Jag menar, sitta och blogga med en stor kopp nybryggt kaffe, eller sitta och blogga med en stor kopp nybryggt kaffe medan det blåser 23 sekundmeter och är -17'C ute? Ni förstår var jag försöker komma, va?

UPPDATERING: Jag vill bara göra ett tillägg. Det där med 23 sekundmeter och -17'C var bara siffror tagna ur luften för nu är det plötsligt helt vindstilla, ett stilla snöfall, och nollgradigt här. Till och med Sushi tycker att vädret är helt okej för att vara ute i.

UPPDATERING 2: Och nu blåser det som aldrig förr igen. Nu är Sushi inte lika entusiastisk längre. Han verkar snarare livrädd varje gång det knakar till i stugan. Jag försöker förklara för honom att det inte är nån som försöker döda honom, men han verkar ytterst skeptisk. Det kan inte vara lätt att vara katt och drabbas av paranoia.

Nära-döden-upplevelse

2007-01-22T23:53:00.000+01:00

Efter att idag ha utstått två timmar i mina pjäxor klarade jag inte mer, och när jag reste mig upp för att gå ner på nedervåningen och ta av dem upptäckte jag att mina fötter var helt utan känsel. Helt borta. Jag lovar att det var centimeter från att jag skulle tappa balansen och ramla nedför trappan. Frågan är om det är värt det här? Jag funderar allvarligt på att jobba i längdutrustning i vinter istället.

Filmfest

2007-01-22T23:38:00.000+01:00

Det är helt okej att den svenska filmbranschen samlas en gång per år för att hylla sig själv i SVT på bästa sändningstid. Visst, fine. Det är också okej att ett gäng mer eller mindre distanslösa och pretentiösa skådisar går upp på scenen och i ena stunden hyllar "konsten" och i andra drar skämt som inte ens skulle passa i ett nummer av Dasstidningen. Hell, jag köper till och med att nån under ett tacktal drar på sig nalleöron och ber hela filmsverige att dra åt helvete. Men, det kommer aldrig nånsin att bli okej, inte under några som helst former, att under en presentation av en Guldbaggevinnare, i direktsändning, inför hela svenska folket, säga "två lax sex" istället för "2006". Aldrig! Hör du det, Gustaf Skarsgård! ALDRIG!

Att-göra-lista

2007-01-22T09:28:00.000+01:00

Ja, då var det måndag morgon igen, och som ni vet är det ju en lite speciell vecka som ligger framför mig. Förutom att jag måste försöka insupa så mycket slackeratmosfär jag bara kan innan jag är tillbaka i verkligheten igen så har jag lite mer konkreta projekt att dessutom ta tag i:

Först och främst måste jag vända på dygnet. Det är absolut inte så att jag sover hela dagarna här uppe, men det är en jäkla skillnad att gå upp klockan sju istället för nio.

Jag måste även verkligen gå igenom den teoretiska biten av skidpatrullutbildningen en gång till innan jag börjar jobba. Det var ju mer än en månad sen jag kom hem från Åre, och vissa delar av utbildningen har på nåt vis blivit lite mer diffusa.

Sen har vi ett problem som bokstavligt talat kommer att kräva blod, svett och tårar att övervinna. Mina nya pjäxor. De ska "gås" in. Till alla er som kanske inte använder pjäxor sådär hemskt ofta så kan jag meddela att pjäxorna ni fick dra på er när ni skulle ut på Vallsberget alltid var för stora. Det är dock inget att skämmas för, jag skulle tro att sju av tio skidåkare här i landet har för stora pjäxor. Enkelt förklarat så ska pjäxorna ta förbannat ont att ha på sig den första tiden när de är nya för att sen gå ut och bli helt perfekta. Har man dessutom pjäxor på sig säg fem dagar i veckan under några månaders tid vill fötternas muskler till att typ dö, och då får man mindre fötter och skönare pjäxor. Har man dock som jag både breda och höga fötter är den där första tiden den i särklass mest ångestfyllda under en vintersäsong. Vem är det egentligen som har sagt att det alltid är så skönt och stärkande i fjällen?

For the love of the game

2007-01-21T21:32:00.000+01:00

Jag har aldrig nånsin varit sådär riktigt passionerad för sport eller för nåt lag, ni vet sådär brinnande intresserad och dyrkande att jag skulle få för mig och tatuera in Peter Forsbergs ansikte på vaden. Visst, är det hockey-VM kollar jag, är det fotbolls-VM kollar jag så mycket jag bara kan, och är det, som i helgen, toppmatcher i Premier League och Serie A så sitter jag bänkad i soffan. Men visar Canal + en bottenmatch mellan West Ham - Sheffield Utd prioriterar jag nog annat, och jag har inte likt Micke Enberg koll på telefonnumren till alla hockeyspelarna i division 5 i norra norrland. Man skulle nog kunna säga att jag har ett ganska normalt intresse och förhållande till sport med andra ord.

Vad vissa dock har svårt att förstå är hur jag kan sitta och kolla på en fotbolls- eller hockeymatch utan att egentligen hålla på nåt lag. Att jag kollar på hockey händer dock inte speciellt ofta, men fotboll. Som idag, när Arsenal tog emot Man Utd och Henke Larsson. Det finns inte en chans att jag skulle missa det, och i och med att Henke Larsson dessutom fick ännu en chans att börja matchen från start så kändes det ännu mer intressant.

Men jag kan inte direkt påstå att jag satt och höll på nåt lag. Så länge Henke var på planen höll jag nog tummarna lite mer för honom och United och det gick ju bra i och med att de ledde när Henke blev utbytt, men efter det var jag mer intresserad av matchen och själv spelet i sig. Att Arsenal däremot klarade av att vända och vinna, inför en fullsatt hemmaarena, var ju skoj, och att Henry nickade in 2-1-målet på övertid var ju helt makalöst. Men någon risk för att jag skulle starta ett upplopp och hamna i värsta huligansammandrabbningen för att fel lag vann är däremot inte så stor. Det kanske dock har mer att göra med var vi bor. Jag tror att antalet huliganer i Abisko är lätträknade.

Den sista vilan

2007-01-21T13:33:00.000+01:00

Det slog mig idag att nu börjar det banne mig brännas. Imorgon är det faktiskt bara en vecka kvar till jag börjar jobba. Med andra ord är dryga fyra månader av (välj valfritt alternativ efter livssyn, dagsform, eller politiska åsikter) arbetslöshet/ledighet/hemmamansliv/parasitaktigt utnyttjande av det svenska skyddsnätet snart över. Jag måste dock medge att det känns riktigt bra att ta klivet tillbaka in i arbetslivet igen, speciellt med tanke på att ett helt nytt jobb väntar. Det ska bli jäkligt intressant att se vad jag egentligen har gett mig in på, och även hur jag kommer att fixa det här med att jobba som pistör. Vem vet, jag kanske inte har what it takes?

Min näst sista ångestfria och bekymmerslösa helg har dock varit en ganska lugn och skön historia måste jag säga. Vi påbörjade den med ett besök hemma hos John och Andrea, som är platschefer på Saltoluokta fjällstation, på fredagkvällen, med en helt grym hemlagad chili signerad John och några flaskor vin. På nåt obegripligt vis blev det en rätt sen kväll, så lördagen fick inledas med en sovmorgon och sen en brunch med bland annat amerikanska pannkakor, straight out of Lapporten stormarknad. Det fanns vissa ambitioner innan helgen att hitta på lite mer avancerade uteaktiviteter, men de grusades dock av de dryga -20' som vägrar att släppa taget. Istället blev resten av lördagen, och även dagens aktiviteter, en salig blandning av bland annat städning, iordningställande av den där garderoben ni vet, och ett gäng toppmatcher i premier League och Serie A.

Resten av söndagen kommer med största sannolikhet att inkludera Inter-Fiorentina, Arsenal-Man Utd, Playa Del Sol, I en annan del av Köping, och eventuellt Lazio-Milan. Erica tänkte nog klämma in ett yoga-pass där nånstans också, och vi hoppas väl få plats med en fiskgratäng där också. Det där med mat löser sig ju dock alltid, speciellt nu för tiden. Nu är det ju bara att slänga ihop en macaroni and cheese, till det en Cherry Coke, och till dessert en Jell-O. Ni vet, GI.

Breaking news

2007-01-19T18:08:00.000+01:00

Hershey Bars! Cherry Coke! Newman's Own Dressing! Jell-O! Pop-Tarts! Pretzels! Och OREO'S! I Abisko!

Jag är helt knäckt, ett nervvrak. Det här utbudet hittar man ju knappt på Gray's American Food Store i Stockholm. Det här kan mycket väl vara det bästa som har hänt här uppe sen järnvägen byggdes. Nu finns det absolut ingen anledning att nånsin flytta härifrån. Det är inget snack längre - Abisko är, om inte sen tidigare så i alla fall nu, himmelriket på jorden.

Tjuvlyssnat

2007-01-19T15:43:00.000+01:00

Hahaha! Kolla här. Ren, oförfalskad humor.

Förarbevis

2007-01-19T00:46:00.000+01:00

I måndags började jag en fyra dagar lång utbildning för att fixa ett förarbevis så att jag kan köra skoter i vinter. Ikväll var det dags för de praktiska bitarna och det teoretiska slutprovet.

Om jag får säga som så, jag har aldrig utgett mig för att vara nåt geni, och kan väl knappast påstå att jag är nån Obi-Wan Kenobi när det kommer till skotrar, men jag är ganska så säker på att jag hade klarat slutprovet galant utan att läsa på ett endaste dugg. Så om ni av nån anledning nån gång måste göra en sån här kurs, ta det lugnt. Har ni bara den allra minsta gnutta sunt förnuft med er kan ni nog räkna med att gå därifrån med ett förarbevis i innerfickan.

Den praktiska delen gick ut på att först lära sig hur man spänner fast en skoter på ett släp på säkrast sätt, sen se hur man byter en variatorrem och ett tändstift, och som avslutning köra ett varv runt parkeringen. Visst, ovärderliga kunskaper den dagen man står ute i en snöstorm med en skoter som inte startar, men ännu ett bevis på att det inte direkt krävs att man är raketforskare för att få köra skoter lagligt.